Jag skulle banta! Det var bara det. För att få hjälp med det fick jag åtta veckors medicinsk sjukskrivning för att kunna åka till Klimpfjäll och ingå i en intensivbehandling. Den gick ut på att lära mig att äta bara 1000kcal/dag. I kombination med massor av motion såklart.

Det var nu tre år sen min dröm om att bli präst hade gått i uppfyllelse. Jag bodde och levde ensam i en sju rum och kök stor prästgård på landet. Jag kände ingen och kunde till att börja med inte mitt jobb. Jag lärde mig sakta dag för dag. Jag plågades av ensamheten, jag hade ingen att dela tankar och erfarenheter med. Jag löste mitt dilemma på gammalt känt vis, jag åt. Godis, glass och kakor i mängder. Jag dränkte min olycka i socker.

Bantningen gick bra, i ca fyra veckor. Då befann jag mig så långt ner i källaren att jag inte hittade upp igen. Det blev så uppenbart att jag använt socker till att dämpa en massa jobbiga känslor med och nu fanns inte den metoden kvar. Kvar blev istället alla känslor som trängdes på ytan.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig – alls.

Jag trodde väl att jag skulle växa upp där söder om Stockholm, finna en man, gifta mig och få några barn. Så blev det inte.

Sen trodde jag efter den där nyårsafton 1989 då jag stod på trappan till Härnösands Domkyrka, nyprästvigd att ett liv i tjänst åt Gud i kyrkan tog vid för resten av mitt liv. Så blev det inte.

Efter tre år gick jag in i en vägg. Livet kraschade. Nu visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av livet, tiden stannade, det fanns ingen prognos. Hade jag brutit benet hade jag vetat att efter si eller så många månader skulle jag vara på banan igen men nu hade jag brutit själen. Ingen kunde säga hur många månader det skulle ta.

I början hade jag ett litet vykort med en sliten kruka på framsidan med texten: ”Gud låt mig få bli vad du ämnat mig till.” Sååå många gånger jag stavade mig igenom den bönen. Gud, jag ser inte dig, jag ser inte livet men led du mig genom det här och låt mig få bli vad du ämnat mig till.

Jag kommer inte ihåg hur länge jag hade de där orden att ta till mig. Om det var månader eller år, men jag vet att tron gav vika för – ingenting. Jag var i ett ekande vakuum, ett av förtvivlan och hopplöshet.

Det tog närmare tre decennier. Osannolikt tung vandring. Tre årtionden med åratal innanför psykiatrins väggar. Jag var inlåst. Jag var fast på plats och i ett envist svårt självskadebeteende. Jag var rädd, rädd för ensamheten där hemma. Men att det var det som spökade hade jag då ingen aning om. Ingen annan heller som det verkade. Läkarna ville skicka hem mig, jag såg till att det inte kunde ske genom att skada mig maximalt. Vi var alla fast i en ond spiral, som tog åtminstone 20 år att ta sig ur.

Efter att botten var nådd efter de 20 åren började en långsam och smått osannolik återhämtning. Den skedde på mitt initiativ och med min kraft. Jag började med att hänga på ett hunddagis.

Hundarna krävde aldrig några svar på hur jag mådde, de ville inte ha några förklaringar till alla mina ärr på händer och armar. Det enda de ville var att jag skulle sitta ner hos dem och klia dem under hakan. Där och då. Ett steg i taget. Ett gäng glädjepiller i ett tidigare gränslöst mörker.

Jag flyttade till en gård, mycket hundar, hästar och katter. Naturen runt knuten och goda vänner till nära grannar. Jag läkte ett steg i taget. Tills den dag det var dags att återgå i tjänst som präst igen. Det var inget jag räknat med, hade aldrig trott att jag skulle ha den förmågan igen. Men så blev det och återhämtningen tog ett stort kliv framåt.

30 år efter första djupdykningen på bantningshemmet var jag tillbaka. Slut var det med psykisk ohälsa, slut med destruktiva mönster i både ätande och annat. Jag hade nått en målvikt som var vida bättre än jag någonsin kunnat tro var möjlig. Och det genom sunt leverne med hästar och hundar.

Mer än tio år har nu gått och jag har inte varit sjuk en dag. Jag räknar mig som frisk igen.