kåseri

En flytt att minnas… eller inte!

50 kubik räcker får jag till svar när jag beskrivit vårt boende inför flytten. Jag hade ingen aning. Men tvekade när jag såg de två små lastbilarna som dök upp när det var dags. Min tvekan stämde, det räckte inte. Eller det hade nog räckt om bilarna verkligen rymde det som uppgetts. Blev tvungen ringa in en bil till. För en extra kostnad av 4000:-. Blev jag lurad? Troligen. Jag blev stressad av tajt flyttplanering, såg ingen annan möjlighet där och då. Kommer jag att anlita Moving Day igen? Troligen inte.

Klockan närmade sig 18 när vi väl var lastade i bilen för vår resa upp. 50 mil låg framför oss. I den fullpackade bilen fanns jag och sambon, hunden Ross och de två katterna Zack och Uno. Bakom bilen hade vi hästsläpet fyllt med diverse nödvändigt. Dels sånt som inte gick in i flyttbilarna, dels sånt vi behövde för första natten, som sängen t ex. Flyttbilarna skulle anlända vid 12-tiden dagen därpå, ungefär samtidigt som jag skulle slutföra husköpet på fastighetsbyrån.

Vi var både lättade, speedade och lite trötta inför den långa bilresan från Stockholm upp till Långsele. Katterna var allt annat än nöjda. De var högljudda. Vi tänkte att de snart skulle lugna ner sig och fatta grejen, dvs att nu är det bilåkning som gäller på obestämd tid – sov!

De fattade inte det. Resan tog sju timmar. I sju timmar hade vi ett envist och skärande kattskrik ringande i öronen. Hela vägen. Öronbedövande och oerhört tålamodsprövande.

När vi närmade oss Långsele och klockan närmade sig ett-tiden på natten började det att regna. Temperaturen ute var då runt nollan. Slutsats: det blev ruskigt halt. Och katten skrek.

Vid 01.30 svänger vi till sist in på gårdsplanen till vårt nya hus. Egentligen skulle det inte bli vårt förrän dagen därpå men vi hade sen tidigare ett löfte om att ta det i anspråk närhelst vi ville under dagarna innan officiella datumet. Nyckeln visste vi, sen tidigare, var placerad i snickarboden. Enkelt att hämta ut. Trodde vi.

Klockan var mitt i natten mellan tisdag och onsdag, det regnar ute i nollgradigt väder, katterna är kissnödiga, eller nåt och DET FINNS INGEN NYCKEL. Vi känner ingen inom en radie på ca 40 mil.

I dagsljus!

Vi försöker ringa en av sönerna till säljaren av huset. Han svarar inte, tillhör väl den vettiga delen av befolkningen som stänger av telefonen på natten. Vi tänker att vi får väl åka hem till honom och väcka honom så. Han bor ca 3 mil bort. Vi har sommardäck på släpet, kanske smart att häkta av det innan vi ger oss av in i skogen mitt i natten.

Vi hade tidigare haft problem med släpet och få det att lossa från bilens krok. Just nu ville de absolut inte separera, släp och bil. Katterna fortsatte att skrika i bilen. Det var mörkt och kallt. Vi var trötta. Och smått modlösa. Jag började bli lite rädd.

Jag ringde andre sonen, han som bor i Luleå, hade han möjligtvis ett annat telefonnummer till brorsan i Sollefteå. Det hade han. Jag vet inte om han sa det för att vara snäll eller om han faktiskt var vaken den där tiden på dygnet. Det kändes skönt med en vänlig röst i alla fall. Vi fick tag i bror, han kom efter en halvtimme och vi kom in i huset.

Nu skulle vi bara bära in sängen och upp med den till sovrummet så vi äntligen kunde lägga oss och vila efter en lång lång dag. Men så lätt skulle det inte gå. Sängen vägrade vika sig för våra försök att få den uppför trappan till övervåningen. Vi gav nu efter för motigheterna och sov i nere i vardagsrummet. Klockan närmade sig 3 när vi slutligen släckte lampan för natten. Katterna sprang då omkring överallt och undersökte det nya huset.

Dagen därpå hann klockan bli sen eftermiddag innan vi insåg att vi inte hade någonstans att sova till natten. Sängen som stod uppställd mot väggen i vardagsrummet och nu fanns det längre inte någon plats för att fälla ner den. Flyttgubbarna hade heller inte lyckats få den uppför trappen. Långsele har inte så många affärer, typ Ica. Men det finns Mio. Händigt. På vinst och förlust ramlade vi in där, rätt trötta och lite modfällda, framåt stängningsdags. Hade de möjligtvis någon säng hemma inom rimligt pris och som dessutom var skön för oss båda. Och som skulle kunna passera vår trappa upp till övervåningen. Det hade de.

Vi sov gott den natten. I vår nya säng, i vårt nya hem, i vårt nya liv. Tillsammans, i Norrland.

En kommentar på “En flytt att minnas… eller inte!

  1. Efter all möda och besvär så vill ni nog inte flytta nån fler gång. Så då får vi har er kvar här till allas glädje

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s