kåseri

Hinder och fara kan förekomma

Vi var på utflykt. Vi utforskade trakterna som kanske skulle bli våra en dag. Det var en vacker höstdag då träden började skimra i palettens alla färger.

Målet för resan var egentligen bara att vi skulle se oss omkring lite grann. Kanske jag skulle få tjänst och börja jobba i Sollefteå pastorat. Men det var så många ”om” som ännu inte fått några svar. Ett tag kändes som att varenda tanke som dök upp i huvudet inleddes med ordet ”om”.

Om vi skulle flytta hit, var skulle vi då bo? Om jag skulle få tjänst i Junsele, kanske det blev det nya hemma, med en alldeles egen bowlinghall som närmsta granne. Högsta vinsten för sambon. Men om tjänsten i Multrå blev min kanske vi hellre skulle hyra den fantastiska bostaden bakom Multrå kyrka som låg ute på Blocket. Eller var Ramsele rätta byn att satsa på…

Det var så många ”om” och ”men” att bolla runt i huvudet. Kanske den mest frustrerande av dem alla – det var inte jag som bestämde! Jo, vi satt hemma i Stockholm och bestämde att jag till slut skulle söka tjänsten i Långsele och Helgums församlingar. Det kändes rätt på många sätt. Inte minst för att jag varit och verkat i trakterna tidigare. För 35 år sedan. Som igår! Nu återstod bara det stora ”om:et” – skulle jag få jobbet?!

Under några veckor var vi upp flera vändor och bara åkte runt och smakade på bygderna. Vi såg, vi kände och vi tyckte om. Händigt nog fanns en syster i Hammarstrand som kunde husera vägfararna. Så den jämtländska gränsen blev vår utgångspunkt under alla dessa resor den hösten.

Väl ska sägas att när vi var ute på våra upptäcktsfärder så blev det ibland lite mer äventyr än ursprunglig plan. Som den gången vi varit till Helgums kyrka och kikat runt lite. Dagen började lida mot sitt slut och det var tid att vända tillbaka till Hammarstrand. Hmm, tänkte vi, måste vi verkligen åka hela vägen tillbaka till den stora vägen för att komma hem till syster. Nä, konstaterade vi efter att ha konsulterat GPS:en, det går ju en väg här rätt igenom skogen. Den tar vi.

Vi åkte nån mil till norrut från kyrkan för att sen vika av västerut genom skogen mot Jämtland. När vi kör in på skogsvägen vi tänkt oss står vid vägkanten en gul varningsskylt med texten ”Hinder och fara kan förekomma”. Ajdå, undrar vad det kan vara, tänkte vi. Jag mer tveksam till det lyckade i att välja den här vägen men sambo och chaufför mer karsk sätter sig tillrätta och kör, in i skogen.

Vägen är rätt liten från början men efter varje krök känns den bara smalare och smalare. Vi ser gott om lämningar efter björn. Tuffa och trygga inne i kupén hade vi nog gärna sett en levande nalle också men de höll sig på avstånd. Det var långt. Flera mil, längre och längre in i skogen. Vägen började nu odla växtlighet i dess mitt ungefär samtidigt som vi insåg att vända inte längre var ett alternativ. Vad än ”hinder och fara” kunde syfta på var vår väg ändå bara framåt.

I en svacka kom vi slutligen till det som vi antog var bristningen där vattenfyllda marker runt vägen också tog sig över densamma. Vi körde försiktigt i tidigare bilspår och med ett svagt skrap tog vi oss igenom detta förvarnade hinder.

Vi kom över vattendraget och vi kom så småningom också ut ur skogen. Vi landade i Hammarstrand genom skogen ovanför kyrkan i Pålgård och tog oss så fram till samhället och systers väntande middag. Ett äventyr för dagen var avklarat.

Några veckor senare fick jag så beskedet att Helgum skulle bli en av mina hemkyrkor, den och Långsele. Men vägen över skogen till Jämtland tror jag att jag lämnar åt björnarna att härja i. Jag är helt nöjd med lite större vägar, med nåt hus här och där. I ett av dem bor nu vi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s