Predikan

Vårt hopp

Jag mår inte bra. Jag sover inte bra och jag känner mig obestämt orolig. Jag har ett jobb. Det är bra. Det är regelbundet och jag jobbar med hästar och de är fantastiska. Jag får vara ute i friska luften mest hela dagarna och jag får använda min kropp i fysiskt arbete. 


Men jag mår inte bra. När klockan ringer 4:30 på måndag morgon är det så segt. Och nedräkningen startar – till fredag kväll. På fredag kl 18.00 spelar vi låten Thank God it´s Friday- varje fredag. Så firar vi – ledig i två dagar. Sovmorgon i alla fall en morgon, på söndag ska jag fodra hästarna här hemma igen, men lördag morgon har jag inga måsten. Hela lördagen är skön, ledig och söndagens ledighet ligger fortfarande framför mig. Sen kommer söndagen – och den begynnande söndagsångesten. Snart måndag igen, ny vecka, ny nedräkning. Jag mår inte bra.

Vart tog livet vägen? Är det så här det ska vara? En ständig jakt på ledig tid, som jag sen är världsdålig på att ta hand om och njuta av för att jag redan lever i nästa jobbveckas måsten och tider att passa. Jag mår inte bra, jag känner mig sjuk. 

Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: »Vill du bli frisk?« 

Ja, men det är väl klart att jag vill bli frisk. Det är väl klart att jag vill må bra igen. Jag försöker hitta lösningar på alla sätt jag kan tänka. Jag funderar om jag kan ändra ordningen på mina arbetsuppgifter i stallet – då kanske det skulle kännas bättre. Jag undrar om jag kan ta en längre fikapaus under förmiddagen – då kanske det skulle kännas lättare. Jag tänker att jag kanske ska gå ner i tid och inte jobba varje dag, eller börja senare vissa dagar – då kanske jag skulle må bättre.

Men för varje idé jag har landar jag i samma slutsats – det gör ingen skillnad. Jag är fast i en tillvaro jag inte rår över. Jag kämpar och söker lösningar men landar i samma slutsats varje gång – det gör ingen skillnad. Jag mår inte bra. 

Den sjuke svarade: »Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.« 

Den här speciella dammen i Bethesda hade läkande krafter, det visste alla men det gällde att omslutas av det virvlande vattnet. Det var i svallet av dem som läkedomen kom. Och nu var det så mycket folk ivägen att den sjuke mannen inte hann ner i vattnet innan virvlarna slutade vispa. Han visste att han var sjuk och visste hur han skulle bli frisk men omständigheterna var i vägen för honom. Gjorde det omöjligt. Ett moment 22, han var för långsam och sjuk för att bli frisk.

Befinner jag mig också i ett moment 22? Ja, på ett sätt kanske jag gör det. Jag har ett jobb som ger mig pengar att leva för och ge mig en bekymmersfri tillvaro samtidigt gör just samma jobb mig sjuk – av obestämd oro och ångest. Jag precis som mannen i Bethesda kämpar för att hitta lösningar. Jag provar att göra så, jag provar att göra si men hamnar hela tiden tillbaka i att mina ansträngningar inte räcker. Jag mår inte bra. 

Jesus sade till honom: »Stig upp, ta din bädd och gå.« Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.  

Ibland gör vi saker mer komplicerade än de behöver vara. Hjälpen kan komma från oväntat håll. Och den kan komma utan att jag specifikt ens formulerat en bön om hjälp. I mitt fall var det en häst som blev halt som gjorde att det ena ledde till det andra och plötsligt befann jag mig på en helt annan plats, med ett helt annat jobb. Ett jobb där väckarklockan inte ringer 4:30 varje vardag. Ett jobb där jag visserligen inte arbetar ute och med kroppen, men där istället en länge slumrande kreativitet nu får fritt spelrum. Och så den njuter av det. Och jag mår bra igen.

Det finns tider då jag mår dåligt över något jag inte ens vet vad det är. Det är svårt att be om hjälp när jag inte vet vad jag behöver hjälp med. Kanske att jag inte heller har tron att hjälp skulle vara möjligt.

Andra gånger är min tro stark och förvissningen om att hjälp finns att få, men jag känner inte igen den när den kommer. 

Det finns en berättelse… 
En man lyckades ta sig upp på hustaket under den stora översvämningen, och satt där och såg vattnet stiga. Han bad: ”Gode Gud, hjälp mig.” En stund senare kom en båt och han blev erbjuden en plats, men han tackade nej: ”Gud kommer att hjälpa mig!” Ytterligare en stund senare kom en helikopter, men han avstod från att följa med också denna: ”Gud kommer att hjälpa mig!” Strax därefter, när vattnet nått nästan upp till honom, kom en duktig simmare och erbjöd sig att dra honom till fast mark. ”Nej tack”, sa han, ”Gud kommer att hjälpa mig!” En liten stund senare drunknade han i vattenmassorna.

När han stod inför Gud frågade han anklagande: ”Varför hjälpte du mig inte, fast jag bad så ivrigt?” Gud svarade: ”Jag försökte. Jag sände båt, helikopter och livräddare, men du avvisade mig alla gångerna.” 

Johannesevangeliet kapitel 5, vers 1-9

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s