Predikan

Livets källa

Ge mig nåt att dricka, säger mannen. Jag ser upp från mitt arbete och möter blicken hos en man som sett mer än de flesta. Han ser verkligen törstig ut. Jag säger, kom, kom med så tar vi en fika. Du ser ut att behöva det. Jag tar med honom ut på gatan, korsar den trafikerade leden och för honom med in på Starbucks som ligger på nederplanet i Citygallerian mittemot. Jag ber honom sitta ner medan jag går och köper varsin stor kaffelatte, med tillhörande bakverk. 

Det brusar runt omkring oss, folk kommer och går. Vid ett tillfälle håller någon inpasserande på att välta vårt bord. Det är trångt. Jag försöker prata med mannen framför mig. Men det är svårt att höra vad han säger, det är så stökigt runt omkring. Jag märker att mitt fokus inte är hundraprocentigt. Det händer så mycket bakom hans rygg att mina ögon fastnar där hela tiden istället för att möta hans blick. 

Ge mig nåt att dricka, säger mannen jag delar julbord med. Han tittar upp mot mig nånstans mellan sillen och julskinkan. Jag ger honom den obligatoriska julbordsdrickan – Julmusten. Jag grabbar tag i närmaste butelj och fyller hans glas. Försiktigt, så inte skummet ska svämma över glaskanten. När hans glas är fullt, passar jag på att också fylla på mitt eget. Det var inte lång stund sen jag drack ur det tidigare glaset men nu kände jag att det var dags igen. 

Vi tittar på varandra och tar våra glas och låtsasskålar med varandra. I ett svep dricker vi ur. Vi är båda så törstiga. Magen blir alldeles full av den söta drycken. Men blir jag otörstig… Ge mig något att dricka, säger mannen vars blick jag nuddar över det nyss nedsatta glaset. 

Ge mig nåt att dricka, säger mannen jag möter på stigen. Varför frågar han mig om något att dricka, jag har inte tid att gå och fika nu. Jag är alldeles för stressad, för mycket att göra. Jag har sett att alla grannar redan stökat undan julens alla prydnader, jag har inte hunnit än. Nu undrar de väl över vad jag är för slarvmaja. Ska jag verkligen ha adventsstjärnan uppe till midsommar?! undrar de säkert. 

Inte heller kan jag bjuda på något storslaget, något som Anderssons i huset bredvid säkert skulle kunna ge honom. Jag skulle åtminstone velat ge honom något fint, dyrbart och glansigt. Men när jag tittar mig omkring i mitt julpyntade kök ser jag just inget annat än pynt. Vad har jag att bjuda på egentligen? Vad har jag för något äkta att erbjuda? Varför frågar han mig? 

En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” 
Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) 

 Varför frågar han mig? 

Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.”  

Åh, som jag vill ha det vattnet. Ett vatten som aldrig mer ska göra mig törstig. 

Jesus sade: ”Gå och hämta din man.” 

Åh, som jag sökt efter honom då. Fem har jag haft och den jag har nu är ändå inte den rätte. Var ska jag hitta den man som fyller min närhet? Var ska jag hitta det vatten som fyller mitt tomrum? 

Jag tittar upp och ut, ser vad jag har framför mig. Plötsligt lättar dimman omkring mig, luddet som svept in både min kropp och själ och tagit över mitt liv. Framför mina fötter går en stig, jag befinner mig en bit från toppen på fjället. Framför mina ögon breder vidderna ut sig inför mig, jag ser oändligheten. Den skrämmer mig inte, den fyller mig med ordet närvarande så till sin gräns att det går över i härvarande. Jag andas från tårna och ut. Jag fylls av något som inte kan vara annat än frisk luft och en levande Gud. Stigen jag kom upp på, ser jag nu leder precis förbi ett litet kapell på vägen upp på berget. Jag går sakta ner dit. Öppnar den knarrande dörren och andas in en annan luft. Lite instängd men samtidigt helig på nåt sätt. Jag sätter mig på en bänk längst bak och blir stilla. Jag samtalar lite med Gud. Nu är det han som ger mig nåt att dricka. Jag får ett källvatten friskare och kallare än något jag någonsin tidigare smakat på. Jag kommer aldrig mer behöva lida av förlamande törst. Jag har hittat det, jag har hittat hem. 

Johannesevangeliet kapitel 4, vers 5-26

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s