Att växa upp som lilltjejen i en syskonskara, med två äldre bröder fem och sju år äldre har satt sin prägel på mitt liv. Jag är otroligt känslig för att bli skrattad åt, bli sedd som naiv och barnslig, att inte bli tagen på allvar. I backspegeln kan jag idag se att mitt yrkesval för 30 år sen inte skedde av en slump. Tyvärr, får jag väl säga till alla bibel- och rättrogna, var mina motiv att bli präst inte av det frommare slaget, en stark inre kallelsen. Nej, det jag sökte var mer en stark bekräftelse och att bli sedd och inte minst att bli tagen på allvar. Det är sällan prästen i den lilla landsbygdsförsamlingen blir särskilt ifrågasatt och utsatt för löjeväckande kommentarer och bemötanden.

Nu vid femtio års ålder har jag inte samma behov av yttre bekräftelse. Jag är i mig själv mycket mer säker i min identitet, men givetvis har också jag, som alla människor behov av ett visst mått av erkännande och uppmärksamhet för den jag är. Kanske att det är just det som stör mig så då jag blir utsatt för så många råd och uppmaningar från familj, vänner och andra mycket välmenande personer i min närhet.

Om det varit för trettio år sedan kanske jag var mer i behov av denna typ a vägledning. Idag kan jag med viss säkerhet hävda att jag är mer medveten om mina inre processer än människor i gemen. Det är ett faktum att jag de senaste tjugo åren på heltid ägnat just mig själv och mina inre känslor och reaktioner fullt fokus. Hur många av alla välmenande goda-råd-givare har det?

Men ok, jag vet att de inte vill mig något som helst ont, de alla vill mig bara så väl – ändå blir det så fel – ibland!

Jag har läst någonstans att anledningen till att människor med bipolär läggning överlevt evolutionen är den kreativitet och handlingskraft vi besitter i våra höjdpunkter. I perioderna mellan dessa själsligt höga tillstånd drar vi oss tillbaka till grottan och samlar kraft till nästa innovativa skov – och det är helt okej. Jag upplever det som rätt trösterikt att känna en acceptans, om inte annat inför mig själv, till dessa stunder av tillbakadragenhet.

Men jag känner samtidigt en otrolig frustration över att så snart jag vill något, och då vill jag oftast något väldigt starkt, så ska jag bli utsatt för skepsis över min egen förmåga att känna och tänka, något som jag tränat på i så många år.

Istället är det så att jag numera är mer stolt över min spontanitet och handlingskraft. När jag väl fått en tanke i skallen så fastnar den inte där utan den prövas genom både hjärna och mage. Därefter iscensätter jag det jag vill, här och nu.

Det är allmänt känt att runt mig står det inte still, jag får på kort tid mer gjort och genomfört än sådant som många andra drar på i evigheter. För mig är det ett sunt och friskt sätt att förhålla sig till det dagliga livet.

Till sist vill jag bara tacka för alla goda råd jag fått i all välmening, de ligger nu samlade i en stor svart säck jag har därhemma. När tiden är mogen för ett råd vet jag var jag kan finna ett. Ett arrangemang som passar mig precis – ge mig föralldel era råd men överlåt till mig om och när jag vill använda dem!

Samtidigt som jag känner glädje för din skull, för glädje och humor var verkligen din grej, så upplever jag en lättnad. Jag är lättad för att den dag jag fruktat så länge är kommen och förbi. Jag, alla och också du, har vetat att den sista dagen kommer en gång. Men visst är vi alla lika oroliga för hur den dagen kommer att se ut. Men det gick bra. Det gick fort och det kändes som att du lämnade livet mitt i ett av dina lite vingliga steg.

Jag är också så otroligt glad för de sista 5-6 åren då jag fått finnas där för dig. Att jag fått ordna och dona för att du skulle ha det bra, så bra det nu går att ha det när man kommer upp i åren och kraften sinar. Men vi gjorde så många saker tillsammans.

Jag vet att du, precis som jag, hade en härlig tid på Island förra sommaren. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Du som seglat runt jorden kors och tvärs och säger att du varit överallt hade ändå en vit fläck – och det var Island. Därför åkte vi dit förra sommaren. Även om du sa att det bara var lava vart man än såg så vet jag att du njöt och hade en härlig och spännande tid. Jag fick dig till och med att bada i en varm källa. Minns du hur du absolut skulle till att crawla – för det kunde du ju förra gången du badade – typ 30-40-50 år sen… Du var så otroligt envis Det var jobbigt många gånger att stångas mot den envisheten men samtidigt vet jag att den var din räddning upp från rullstolen och upp i gång och enveten träning.

Jag är inte ledsen för alla ord jag inte sagt eller alla saker vi inte gjort. Det kändes som att de här sista åren hann många ord och samförstånd spela emellan oss. Jag är så otroligt tacksam för att jag fått en chans att ge tillbaka lite av allt du, och mor, gjort för mig under mina svåra år. Och allt lidande och oro jag orsakat för er. När mor dog var jag inte frisk, hon lämnade i en oro för mig. Men jag vet att du nu var trygg för mig. Du var stolt över det jag gjorde. Och du sa det – till mig och till alla som ville höra på!

Du var stolt över mitt arbete på Fountain House, du var glad över mina chanser till resor över världen på uppdrag för Fountain House. Jag vet att du var nöjd med mina planer att lämna Nynäshamn och flytta till ditt kära Söder. Jag vet att du somnade in i ro för mig, du litade på att jag nu kunde klara mig själv. Det var tryggt för dig att lämna mig nu.

Jag kommer att känna saknad. Det kommer att bli tomt. Jag har ingen längre att planera utflykter med, ingen att dela stora kakor med på utefikan, ingen att fixa fram askkoppar till när du var hänvisad till ”röksalongen” ute i det fria. Jag kommer att tänka på dig många gånger och jag kommer att göra det med tacksamhet. Vi hade fina år de här sista. Jag vill inte vara utan dem även om oron och ansvaret ibland var tungt att bära.

Men ditt alltid goda humör, din glädje när jag kom och din villighet att hänga med på de mest skiftande saker jag hittade på gjorde allt så mycket lättare. Du gjorde intryck på många, många fler än du någonsin kunde ana. På Fountain House talar man om dig som han som satt och delade ut priser mitt i kaoset vid förra årets Ångestlopp på Götgatan. Du var med på en anställningsintervju vi hade på Fountain House i somras och fast du fått stränga order att vara tyst så klarade du naturligtvis inte det utan kom med små kommentarer här och där. Det kan inte annat än lämna minnen efter sig.

Det har varit skönt och känts otroligt meningsfullt att få planera din sista fest idag, din begravning. Alla dina vänner var där, din familj och vi sjöng sånger du hade gillat och på minnesstunden efteråt såg vi på ett bildspel med axplock från ett långt och innehållsrikt liv. Vi mindes och vi gladdes åt allt vi fått uppleva tillsammans.

Jag log för mig själv i kyrkbänken då jag, som ingen annan i kyrkan, visste att under det där blomsterprydda locket låg det som varit du, med din älskade islandströja på och din ständiga skinnkeps på huvudet och inte minst pipan och tobaken nära till hands på bröstet. Det var så rätt, det var så du!

Jag känner lättnad att det jag fruktat så länge gick så bra. Nu är det gjort. Nu är det dina minnen jag ska vårda och jag ska ta hand om mig själv. Jag ska ta vara på min saknad och göra den till något fint, en älskad del i mitt liv.

Tack far

Ibland blir jag bara så trött på allt diagnosprat. ”Jag är bipolär det är därför jag beter mig på det här sättet.” Samtidigt som en annan bipolär säger samma sak med syftar ett helt annat beteende. Jag har också mött personer som nästan gömmer sig bakom diagnosen och låter den ge en legitimitet för vilket beteende som helst. ”Jag har ADHD, det är därför jag är kriminell” eller nåt.

På Fountain House Stockholm har vi en skylt med texten: Psykisk ohälsa är inte en ursäkt för dåligt uppförande.

Allt är inte ok bara för att jag har en diagnos! Är det inte dags att börja se varandra och oss själva som tänkande, levande personer snart?!

Jag intervjuade Alain Topor, psykolog och forskare, för Fontänbladet för en tid sen. Han har mycket fokuserat på ämnet ”återhämtning” i forskning och utbildning. Jag har också hört honom föreläsa tidigare och hört honom tala rätt ifrågasättande om psykiska diagnoser. Efter det har jag funderat mycket själv kring det där med diagnoser.

När jag väl fick klart för mig, efter ca 12 år, vilka diagnoser doktorerna satt på mig kände jag en stor lättnad. Äntligen fanns det ett sammanhang där jag var normal. Plötsligt befann jag mig inom en annan normalitetsvärld. Jag ägnade nu den närmaste tiden åt idoga studier. Jag ville veta mer om den där världen jag nu kände mig normal. Jag läste först allt om olika symptom, hur andra med samma diagnoser hade det och senare inte minst hur de hanterade sitt livspussel.

Bland det viktigaste jag fick ut av mina studier var att jag började skissa på egna strategier för mitt framtida liv – så långt från den stängda psykvården som möjligt. Rätt snart insåg jag att för att finna rätt måste jag först utveckla min deckarsida. De två åren jag var på behandlingshem, för 8-10 år sedan, ägnade jag åt att studera mig själv. Jag övergick från att studera bipolaritet och fokuserade på mina olika symptom.

Jag förde tabeller över mina mediciner kopplat till mitt mående. Men inte bara medicinen hamnade under luppen, den viktigaste tabellen handlade om sambandet mellan min sömn, motion, matintag och mitt psykiska mående. Utifrån dessa tabeller började att skönja vissa mönster – jag blev alltmer duktig på mig själv och mina reaktioner. Genom att skriva en känslodagbok lärde jag mig vad som triggade igång vissa känslor och sen påföljande handlingar. Vartefter jag blev alltmer klar över sambanden kunde jag också börja arbeta fram strategier för mitt liv.

De strategierna och rutinerna har hjälpt mig oerhört i min kamp att komma tillbaka till ett värdigt liv, min personliga återhämtning.

Men det här med diagnoserna – för mig var det bra till en början. Men nu är det dags att släppa det och istället fokusera mina insatser på vad som faktiskt är mina problem. En del av dem är samma som andra med min diagnos, andra är det inte. Det är här Alain Topor gav mina tankar en rejäl skjuts framåt. Varför inte diskutera de olika symptomen istället för att bara fokusera på diagnosen – paraplyet? Det är det som är under paraplyet som är det intressanta. Speciellt som det ryms så många olika saker under samma paraply!

Jag är inte bipolär! Någon har spänt över mig den diagnosen – som ett paraply. Jag hoppas bara att det är ett genomskinligt paraply så att jag syns därunder.

Jag är jag, jag har vissa problemområden som jag måste jobba lite mer på – men vem har inte det?! Men jag har levt deckare i mitt eget liv så jag har rätt hyfsat koll på vad som händer i mitt liv. Jag har idag ett bra liv, i många stycken kanske jag har ett bättre liv än många så kallade ”normisar”

Genast inser jag att det inte funkar. Den känsla jag försöker förmedla till mig själv känns inte som sann. Och det beror inte på min brist på självkänsla. Det är min kropp som sänder fel signaler till min hjärna. 

Kristina Ernehed skriver i tidningen Revansch (3/12) om kopplingen mellan kropp och själ, i den här artikeln talar hon med kommunikolog Martin Fransson.

Jag slog upp ordet ”kommunikologi” och fick då veta att kommunikologin binder samman hela spektrat för hur vi kommunicerar, från tal och tanke till kropp och rörelse, dvs det som binder samman det fysiska med det psykiska.

I sitt arbete som kommunikolog lägger han stort fokus på vår ryggrad och dess uppgift och funktion. När han frågar sina patienter om vad som är ryggradens primära funktion blir inte sällan svaret att det är att hålla uppe kroppen. Men han menar att den viktigaste funktionen är att skydda vårt nervsystem. Han fortsätter med att poängtera hur viktig vår hållning då är för att nervsystemet ska fungera optimalt.

Här blir jag lite fundersam, eller jag hajar i alla fall till. Mitt minne för mig tillbaka till den äldre damen jag återsåg i somras. Vi har känt varandra i många år nu, och på rätt nära håll har hon funnits vid sidan längs hela min sjukresa. När det var dags för sommarens alla sju sorters kakor frågade jag henne hur hon sett på min psykiska ohälsa genom åren. Hon svarar helt självklart att jag har haft problem med nerverna. Jag minns då känslan av obehag som helt spontant dök upp i mitt inre. Jag tänkte att det där var ett typiskt gammalt sätt att se det – ”nervsjuk”. Det var ingenting jag ville identifiera mig med. Men idag inser jag att det kanske låg mer sanning i det där än jag tidigare förstått och tänkt!

Enligt Martin Fransson är det just nervsystemet som förmedlar våra olika upplevelser,  erfarenheter och känslor. Med tanke på det förstår jag hur den hållning vi ger vår kropp och därmed ryggrad är viktig.

När jag tänker på det har vi det i rätt många olika talesätt också…”Visa lite ryggrad nu!” Vilket ben ska jag stå på = vankelmod. ”Svansen mellan benen”. Jag som är lite språkhistoriskt intresserad lockas också av funderingen kring ordet ”depression” som har en mer ursprunglig betydelse i att något är nedtryckt! Ja, sannerligen har jag inte känt mig nertryckt många gånger! Men återigen kommer kopplingen till det yttre, kroppen, jag rent bokstavligt sjunker ihop. Själva ordet depression signalerar alltså såväl nertryckt sinne som kropp. Kropp och knopp alltså!

Jag har en gång lärt mig att jag med borderlineproblematik har längre tid för återhämtning i sinnet efter olika utslag av starka känsloupplevelser. Nu får jag lära mig att också min, och nu inte bara borderlinekroppen, reagerar kraftigt på chock eller trauma och om vi inte klarar av att släppa taget om rädslan så fryser den inne och sätter sig fast rent fysiskt i min kropp.

Det är där jag kommer in, fortsätter Martin Fransson, jag hjälper nervsystemet att återetablera sig så att våra naturliga strategier börjar fungera igen. Enligt Martin är kroppen och knoppen två sidor av samma mynt.

Jag har lärt mig mycket idag, jag har förstått att jag ska vara rädd om min kropp, min ryggrad – som skyddar mitt nervsystem. För det är nerverna som ser till att andningen utförs och det är nerverna som förmedlar alla intryck och känslor till olika ställen i vår kropp och hjärna. Nervsystemet är med andra ord en ständigt pågående kommunikationskanal mellan känslor, kropp, tankar och sinne.

Hädanefter ska jag än mer att sträva efter solens strålar på mitt bröst. Med stolthet och glädje ska jag räta på min rygg så att alla mina nerver får full frihet att härja runt med mina känslor och tankar dit där de hör hemma. Äntligen har jag fattat att bara ta hand om knoppen är att göra halva jobbet. För att få helheten i mitt liv ska från och med nu mitt fokus ligga på både kropp och knopp!

Dagen efter hemkomst befann jag mig återigen bakom slutenvårdens låsta dörrar.

Men i sanningens namn är just sanningen sällan så enkel, inte heller denna gång. Jag är övertygad om att mitt ständigt ökande engagemang i omsorg av närstående gjorde sitt till. Mitt immunförsvar var för tunt och bräckligt helt enkelt.

Det blev en lång och jobbig resa. Sex veckor skulle hacka sig fram innan jag till slut stängde dörren bakom mig. Ännu längre tid tog det att återfinna styrkan och friskheten jag jobbat upp det senaste året. Mitt självförtroende hade fått sig en rejäl smäll på käften.

Jag kände mig både misslyckad och löjlig över mina löften att aldrig mer tillåta slutenvården ta över och sluka mitt liv. Samtidigt kom en sådan enorm trötthet över mig – och mitt liv. Är det här mitt liv? Är dessa perioder på slutenvård för evigt en realitet, en gång om året? Hur ska jag hitta en trovärdig återhämtning på det sättet? I mina ögon – och omgivningens?

De första veckorna efter utskrivning låg jag mest parkerad på sängen framför TV:n. TV:n har tidigare fungerat som en energiladdare. Kanske för att den ger min hjärna vila. Men inte denna gång, det verkade omöjligt att fylla på den där förbaskade energidepån. Jag orkade/vågade inte tänka – inte bakåt, inte framåt. Det förflutna gav mig skam och framtiden rädsla och ångest. Jag stängde av och koncentrerade mig på att andas – nu… och nu… och nu…

Hur jag nånsin skulle orka med att komma tillbaka till ett liv fullt av mening och arbete på Fountain House var för mig en fullständig hisnande gåta. Jag bestämde mig för att inte bestämma… någonting! Och så har tiden sett ut mer eller mindre ända till nu.

Idag sitter jag på bussen in till stan. Jag längtar tillbaka till mina kompisar och efterfrågan på huset. Mina planer för den här dagen har ändrats något. Ursprungligen innehöll planen en blinddate men den har blivit inställd (helt i enlighet med verkligheten). Så nu är planen: Fountain House, yoga och sen tillbaka till hus och husmöte innan det är dags att åka hem igen.

Och jag ser fram emot den här dagen.

Jag är på G – äntligen!!!
Tagged: återhämtning, självförtroende, skam, slutenvård ]]> http://harmlesslife.se/2013/01/02/pa-g-antligen/feed/ 2 harmlesslife http://harmlesslife.se/2012/12/07/stora-barngrupper-grundar-for-borderline-personlighetsstorning/ http://harmlesslife.se/2012/12/07/stora-barngrupper-grundar-for-borderline-personlighetsstorning/#comments Fri, 07 Dec 2012 15:15:32 +0000 HarmlessLife http://harmlesslife.se/?p=578 Läs mer →]]> Debatten om allt större barngrupper i förskolan är något vi kunnat följa i senaste veckans nyhetsflöde. Barngrupperna tenderar att bli allt större. Kommunerna väljer att mörka antalet barn genom att dela upp dem i block, ändå när man synar närmare kvarstår ändå faktum att det i en och samma arbetsgrupp kan vara ända upp till 34 barn.Barnen har så många kamrater att de inte kan namnen på dem alla, än mindre klarar de av att knyta relationer till så många under de långa dagarna tillsammans.

I ett av TV:s nyhetsprogram i veckan berättar en mamma till en liten flicka att hennes dotter kom hem en dag och berättade att hon gjort sig illa under dagen. Mamma försöker trösta barnet och säger att det var väl tråkigt. Men flickan svarar frankt att det gjorde ingenting för när hon gjorde sig illa fick hon sitta i frökens knä!

Mina tankar går genast till mitt eget långa missbruk av självskadebeteende. Hur jag så många gånger använt självskadande som ett sätt att dra uppmärksamheten till mig då jag inte med ord kunde beskriva min nöd. Eller rättare sagt orden skulle inte nått fram. För att få hjälp inom psykiatrin idag krävs hårda metoder för att få hjälp. Om jag skulle sagt på psykakuten då jag sökte hjälp att jag mådde dåligt skulle jag mest troligt blivit hemskickad igen, kanske med ett piller på fickan.

Min erfarenhet däremot är att om jag istället bjuder på lite blod eller annan skada får också jag sitta i frökens knä! Jag blir sedd och jag blir bekräftad – som en människa som behöver tröst och hjälp.

Det är en otroligt oroväckande och tragisk verklighet att detta bakvända kommunikationsmedel finner sin nödvändighet redan i förskolan. Det är inte konstigt att människor känner sig försummade och osynliga. Vårt alltmer pressade samhällsklimat kräver antingen en utomordentligt självlysande personlighet eller mycket dramatiska uttryck för att få varje människas rättmätiga bekräftelse.

Jag är inte ett dugg förvånad över Sveriges höga sjukfrånvaro. Jag ser det som en naturlig, och mycket olycklig, följd av att jag som person försvinner in i en evigt osynlig anonymitet. Förr kunde familjen stå för det lilla trygga sammanhanget där jag som person kunde få min självklara bekräftelse men för många finns inte heller den möjligheten till hands idag. Familjer upplöses i allt mindre bitar. Därmed också den lilla trygga sfären där jag har en självklar plats, utan prestationer och vidare meriter.

Jag vill inte ha ett samhälle där den lilla människan måste skada sig själv för att få sitta i frökens knä. Det är ett borderlinebeteende som är ett helvete att att sig ur med livet i behåll.

Tja, för det första är jag inte min diagnos, för det andra har det handlat om en ren överlevnadsstrategi! Denna höst har varit för djävlig men nu efter fyra veckor sen utskrivning börjar energin äntligen så sakteliga återställas.

Jag har gått på sparlåga…

Det här har varit anledningen till att jag inte skrivit här i bloggen under dessa fyra veckor. Jag har inte orkat/vågat tänka och känna efter – än mindre skriva om det. Mina fötter har sakta och försiktigt trevat sig fram centimeter efter centimeter på en till synes dagstunn is.

Om jag skulle se bakåt på sex otroligt turbulenta och känslostinna veckor inom lås och bom på psyk är jag rädd att jag skulle ha tappat såväl mod som självförtroende. Samtidigt har framtiden tett sig som omöjlig att bestiga. Jag kunde inte för mitt liv se hur jag någonsin skulle kunna komma tillbaka till det friska liv jag hade så sent som i somras. Än idag kämpar jag mot denna rädsla, oro och misstro.

Därför känner jag inte efter. Jag har verkligen tränat och praktiserat det intjatade mantrat ”En dag i taget” – utan varken gårdag eller morgondag i sinnet.

Det har blivit mycket liggande på sängen tittandes på den ena TV:såpan efter den andra. Det var till slut kroppen som sa stopp till denna metod att överleva – nacken skrek av smärtprotest och spred sitt uppror genom hela min lekamen. Jag var helt enkelt tvungen att ta mig upp, åtminstone stunder under dagen.

Min tillvaro har bestått i en enda lång strävan efter att fylla på en till sista droppen uttömd energidepå. TV:n har hjälpt mig att hålla tankarna stången, men som sagt till slut måste jag försöka hitta på annat, eller åtminstone annat också.

Den onda nacken sparkade mig i en riktning som bygger vidare på min tro och övertygelse om motionens vikt för välmående och energibas. Jag satsar nu medvetet på att komma igång fysiskt. Min förhoppning är att det inre ska hämta sig i takt med att jag får igång min kropp. Efter besök hos sjukgymnast för nacken fick jag också klart för mig att folk i min ålder (!) behöver styrketräna för att fixa kroppens underhåll.

Därför har jag lagt upp – och kört igång – en träningsrutin som består av gym 2 ggr/vecka och simning 1 ggr/vecka. Därutöver kan det komma lite ridning och annat rörelsekrävande. Mina trogna promenader säger en envis ond häl stopp till. Jag måste hitta andra sätt. Igår tog jag faktiskt fram cykeln från vinterförvaringen igen – det kommer ju ingen vinter! Inte för att jag planerar några cykelmil men kanske några utbytta bilförflyttningar. Jag tänker att ju mer aktiv jag är de dagar jag orkar ju mindre dåligt samvete och seg kropp har jag de dagar min ambition kommer på fall.

Jag har ännu inte kommit så långt att jag är helt klar över hur min framtid kommer att se ut. Som sagt så satsar jag nu på att bygga och samla energi genom en aktiv vardag. Kanske att våren blir den tid då jag sakta utmanar min psykiska styrka efter ork och förmåga.

Nu känner jag mig ändå rätt nöjd med min tillvaro. Jag har lärt mig att leva i nuet och inte oroa mig så mycket för en framtid jag ändå inte vet så mycket om. Framgången är att jag inte skräms och trycks ner av allt som ligger framför nu – jag lär mig mer och mer att bara droppa dessa ovissa tankar just här och nu. Det är nytt för mig att kunna leva så och det är en utmaning, men det är en utmaning jag har antagit – och jag tänker vinna!

Jag är inlåst på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning med ”ständigt sällskap”.

Nu är jag på väg ut!

Det kan tyckas som en befriande och lätt känsla – men det är det inte! Jag är rädd! Steget mellan att ständigt ha någon att prata med, lita på och den totala ansvarsfriheten är inte lätt.

Jag har en sårbar och mycket påtaglig borderline personlighet. Egentligen heter det personlighetsstörning men jag tycker att det där med att vara störd är så störande. En av de framträdande problemen för en borderline är en överhängande känsla, och rädsla, för övergivenhet.

När jag nu står på tröskeln ut i den verkliga, ansvarsfulla och friska verkligheten igen blir jag mycket rädd. Jag är rädd för att mina känslor av övergivenhet kombinerat med plötsligt eget ansvar ska göra att jag misslyckas. Om jag misslyckas, och mina hotande jobbiga och farliga självskadetankar återigen väcks till liv.

Jag vet att de finns där, nu längre in och mer återhållsamma än för en månad sen, men jag vet samtidigt att jag måste vara på min vakt så de inte sätter fyr på brasan igen. Hur gör jag det?

På något sätt måste jag så snabbt det bara går in i mina gamla trogna rutiner och strategier. Det är nu livsviktigt för mig att jag sover ordentligt till exempel. Jag måste sköta det här med maten på ett bra sätt. Och just maten har krånglat lite en del då jag velat lite mellan olika matprioriteringar. Jag vet efter blodprov förra veckan att jag måste jaga proteiner. Det var inget alarmerande provsvar men ändå en liten signal som kallar på uppmärksamhet.

När det gäller matintag och mängd och tid är jag fortfarande lite vilse. Jag måste lära mig att återigen lyssna på min kropps signaler. När gjorde jag det senast… som bebis?! Men inte heller då fungerade det då jag växte upp i en tid när det var viktigare med fasta mattider än min skrikande hunger. Resten av min livstid har jag sett min mages knorrande som en ständig lurendrejare och bedragare. Det är dags att börja tänka om.

Lika förvirrande är det med motionen. Den är också livsviktig för mig. Men i vilken mängd? Vem kan tala om det för mig? Och eftersom jag tänker svart-vitt på klassiskt borderlinesätt är det lätt att jag hamnar i för mycket eller för lite. I ena diket skriker kroppen om nåd och vila, i det andra diket vilar rädslan för lathet och att tappa kontrollen och gå upp i vikt igen.

Mitt fjärde stötteben är medicinen och den är minst komplicerad. Kanske för att allt mitt ansvar bara ligger i att peta i de där pillren jag blivit ordinerad, av någon som förhoppningsvis vet vad han gör.

Så back to basic – jag måste nu lita på att jag klarar ett liv på egen hand utan ”ständigt sällskap”. Jag måste hitta tillbaka till känslan att det ”ständiga sällskapet” är jag själv och att vara nöjd och tillfreds med det. Självklart hjälper de två katterna som nu ligger framför dataskärmen till att mota bort en del av känslor av ensamhet och övergivenhet.

Jag står återigen på tröskeln till nytt liv – ett eget liv – på egna ben. Ben som jag bestämmer över, men som jag samtidigt måste vara väldigt rädd om.

Steget tillbaka ut i verkligheten ligger nu i luften.

Jag var hos dietisten igår. Jag söker råd om hur mycket jag ska lyssna på min kropps signaler. Min kropp säger ”Jag är hungrig!” Betyder det då att jag behöver mera mat eller är det bara gammalt vanligt (socker)sug?!

Under så många år har det varit det senare som gällt. I och med det har jag fått lära mig att inte lyssna till min kropp och vad den skriker om. Men det känns som att något håller på att hända i såväl liv som kropp för mig.

Jag tror (vill tro) att min nya kosthållning, vegetarian-vegan-rawfoodinist + yoga+ andra strategier för mitt välmående gör att jag mer och mer får en ärlig dialog med min kropp. Kanske att det nu börjar bli läge att inte bara läsa om andras erfarenheter utan också starta upp med att lyssna på vad min egen kropp säger mig.

Jag behöver inte nödvändigtvis utgå från att den tänker lura mig. Det börjar tvärtom att bli så att det är den som står för sanningen i mitt liv. Säger den att den är hungrig bör jag nog lyssna på det och se vad jag kan göra åt det.

Jag hade varit än mer orolig om det varit socker den skrikit efter men nu är det inte det. Oftast känns det mer som en stilla hunger och ett rätt markant saltsug. Så för mig börjar nu en kamp för att hitta bästa sätt att få i mig salt utan att plundra grannens kvällsöppna kiosk på chips och jordnötter.

Salta oliver är ett underverk, soltorkade tomater är salta. Men mest av allt tror jag örtsaltet är min räddning. Ett extra kvällsmål, eller mellanmål , kan nu bestå av en avocado, några tomater med örtsalt på kombinerat med några svarta oliver. Till det en grov macka med salt ost på och en kopp te. Just nu försöker jag att inte bry mig så mycket om avocadon och ostens höga kalorivärden, särskilt inte så länge jag fortsätter att gå ner i vikt. Och jag kan slå vad om att denna lilla måltid slår ett par chipspåsar med många hästlängder – åtminstone i nyttigväg.

Hos dietisten fick jag idag veta att jag med min gastric-bypass behöver få i mig dubbelt så mycket proteiner som andra ”normisar”. Dessutom sa hon att om jag hållit den här dieten när jag sökt för denna typ av operation på andra sjukhus hade jag blivit nekad. Av just denna proteinkamp, gissar jag. Känns lite bistert men samtidigt har jag ingen lust att backa in i korvstroganofflivet.

Som det nu är får jag halva glädjen från måltiden genom att bara se på den i all sin färgprakt, att den sen smakar bra gör inte saken sämre.

Men det är här svart-eller-vit tänkadet kommer in. Jag börjar så smått inse att jag inte alltid inte behöver vara så sträng med mig. Hur troget jag ska följa raw-foodkosten är faktiskt upp till mig och ingen annan. Om jag känner för att äta en macka (uppvärmd genom bakningen) med god och salt ost (inte heller strikt godkänd) så är det bara jag som bestämmer om det är ok eller ej – för mig.

Just den här matinställningen funkar rätt bra. Men nu, efter dietistmötet, inser jag att jag verkligen måste jaga proteiner där jag kan komma åt det på ett ok sätt för mig. Problemet är att jag inte riktigt vet hur mycket som krävs. Men kanske att jag även här får vara lyhörd för vad min kropp ber mig om.

I andra änden kommer träningen. Igår hade jag planerat in yoga som sista punkt, av tre, på min att-göra-lista, men när jag kommit så långt föll orken ner och ut genom mina fötter som styrde mina steg mot bilen istället. Resultat: jag kände mig som en dålig människa. Jag vill gå på yoga tre gånger i veckan, läkaren säger att två gånger räcker på yogastudion säger de varje dag. Jag blir lite förvirrad.

Men en sak vet jag – min kraft och initiativförmåga avtar ju längre in på dagen jag kommer. För att jag överhuvudtaget ska orka träna måste det ske på förmiddagen, sen blir jag lat och hittar på den ena fantastiska förklaringen efter den andra för att slippa.

Nu, denna vecka, har jag bestämt om ett godkänt uppehåll för att det är en sån tid i månaden för mig. Alltså nya tag nästa vecka. – Men jag kan faktiskt cykla…

Men när det gäller cyklingen gäller regeln förmiddag också där – sen ids jag inte. Det trista med cykling/motion/yoga är att jag egentligen inte har en aning om vad som är normalt och optimalt för min kropp. Det enda jag vet att jag hellre cyklar en mil till om det är det det kostar för att få äta mina avocados och min goda ostmacka.

Jag söker ett liv i balans. Jag är livrädd för att hamna i dikena i endera diket – för mycket eller för lite. Jag är minst sagt rätt vilse. Men jag vill gärna lyssna på min kropp och vad den har att säga mig och mitt förtroende på vad den säger mig ökar när den talar till mig om när det gäller såväl kropp som sinne. Jag jobbar på att mer och mer lyssna till dess signaler och vägledning för ett bra liv – på alla plan.

Lördag ägnades åt den äldre delen av släkten. Vi åkte och fikade i Sorunda Hästbutik – inga hästar inne – bara far och jag! Det var trevligt där, vi har varit där förr och de har dessutom köpt lite ljus av mig till för återförsäljning. Jag tycker att det här är en av de bättre ställena att ta med far på fika. Det är en lagom bit att åka och väl där är stämningen öppen och trevlig.

Ändå blev det lite jobbigt på slutet innan den obligatoriska bilvändan runt Nynäs vackraste ringväg längs vattnet är avklarad och jag lämnat av mitt sällskap vid hans hem.

Väl hemma igen tar jag fram min ögonmask, vrider på relaxmusiken, sätter larmet på tio minuter, rättar till kudden och tar min vilopaus. Jag har kommit på att jag kan mota vrålande tigern vid dörren om jag förekommer hans stormangrepp på mitt inre. Det hjälpte och jag mådde lite bättre efter tio minuter.

Kvällen i övrigt gick till att förbereda mat och kaffekakan åt morgondagens gäster. Jag tycker att jag jobbade på rätt bra med de förberedelserna ändå blev det lite stressigt på söndag innan de kom klockan två.

När väl trevlig middag med kaffestund var över på söndag eftermiddag gjorde jag mitt planerade återtåg till sjukhuset för natten.

Det var här tigern tog makten över sitt rike igen. Katter är smarta också denna vrålande tiger, han får mig alltid i sitt grepp då jag är som svagast. Jag var trött när jag kom tillbaka, det hade varit en lång dag, och dagen före hade också haft tagit en hel del kraft. Nu bröt helvetet lös.

I vanlig ordning hamnar jag i trånga duschutrymmet för att kura ihop mig mot tigerns angrepp. Det är som att jag vill skydda minsta yta av min kropp från hans långa vassa klor. Men det hjälper inte. Jag har redan andats in honom, han har mig redan i sitt våld.

Han slår mitt huvud mot kakelväggen, han skriker sparkar och protesterar när personalen drar mig ut från mitt hörn och placerar mig på sängen.

Jag känner hur någon sitter tätt intill min rygg där jag kurar ihop mig på sängen. Denne någon håller båda mina händer i fast grepp framför min hals. Jag känner att när ångesten får mig att krampa och vrida mig pressas tyngden från personen bakom mig på hela min rygg. Det är någon som mer eller mindre ligger på mig och på så sätt hjälper mig att hålla ihop. Det är också någon som hänger/sitter/ligger över mina ben.

Men den vrålande tigern ger inte upp. Han fortsätter att kämpa om utrymmet i mitt inre samtidigt jobbar personalen aktivt i motsatt riktning genom att helt enkelt sätta sig på mig. Som om de genom sina kroppar kunde hjälpa till att luftmässigt klämma ut varenda tigermolekyl i min kropp.

Många gånger funkar det också, ångsten drar sig tillbaka. Men det blir vid de tillfällen då ångesten ännu inte vuxit sig så stor. I det här fallet vrålade en omkullsprungen tiger med all sin kattlika list på alla sätt för att få mig på fall. Personalens attacker bet inte längre. Jag fick en spruta Phenergan. Den hjälper, jag vet, har fått den förr. Inga långa jobbiga efterverkningar lämnar den efter sig heller, till skillnad från andra elakartade injektioner.

Efter den injektionen var det som att personalens ansträngningar att pressa ut all ångestluft i mig började att ge effekt. Andetagen saktade av, blev jämna och jag började kunna slappna av. Och orden kom. Först ett i taget, sen började fler och fler att trilla ur min mun.

Det är svårt för mig att förstå, och än mindre förklara, vad det är som händer när det blir så här, eller ännu mindre varför. Jag vet bara att det är så förbaskat jobbigt att aldrig gå säker från den vrålande tigern – min ångest.