Fountain House

Vad är Fountain House?

En liten grupp av små osäkra patienter från det monumentalt stora mentalsjukhuset Rockland State Hospital stod på tröskeln till ett nytt liv utanför murarna. De bestämde sig där och då för att de skulle hjälpas åt. De skulle stötta varandra i vått och torrt och de skulle söka upp andra som kunde sälla sig till deras lilla självhjälpsgrupp.

Deras tro var att deras psykiska sammanbrott som ledde dem in i sjukhusets värld orsakades av olika typer av psykologiska kriser. Om de tog sig igenom dessa kriser grundligt och med förståndet i behåll skulle erfarenheterna ge dem ett nytt liv och kanske t om ett bättre liv. Till detta kom också en stark övertygelse om att deras kriser inte alls var unika utan lika krisande människor fanns runt om i det vanliga samhället. Den tron gjorde att deras erfarenheter mer band dem samman med de “vanliga” än tvärtom.

De kallade sig för WANA – We Are Not Alone

De såg det som ett namn som leder i två riktningar. Det är ett stärkande inom gruppen, du är inte ensam i din misär, vi finns här för varandra. Men också ett starkt budskap utåt – Hallå, vi är inte ensamma om att må dåligt, vi finns alla mitt ibland oss.

Det finns en man som betytt mer än någon annan för fontänhusrörelsens utveckling och befästande, det är en fd socialarbetare vid namn John Beard. Han var klubbhuschef på Fountain House New York mellan åren 1955-1982.

Innan han kom till Fountain House arbetade han som socialarbetare på sjukhus. Där blev han tilldelad avdelningen med “hopplösa fall”, vilket skulle visa sig vara ett mycket bra val. Han hade nämligen en mycket framgångsrik metod att närma sig dessa svårt sjuka patienter.

När han först började där på sjuhuset var sovsalarna enorma med 150 sängar placerade i fyra rader. En med huvudändan mot väggen, två med huvuden mot varandra och den fjärde med huvudändan mot den andra väggen. Varje morgon gick personalen med ett rättesnöre och rätade upp sängarna i raka led.

En av många smått omvälvande saker han gjorde där i denna enorma sal var att sätta in en snickarbänk i ett hörn, mitt ibland alla svårt sjuka patienter. Givetvis hade han en tanke bakom att införa detta främmande objekt inkluderande alla potentiellt farliga verktyg. Idén han hade var att den skulle kunna inleda en förändring i personalens förväntningar på dessa sjuka människor, de skulle få se att också en mycket svårt psykiskt sjuk människa kan klara av att slipa på  en träbit. Det blev också så att vart efter tiden gick och de övriga patienterna såg vad som pågick kring den där bänken kom fler och fler och bad om att få komma och hjälpa till. Helt plötsligt att ”vi” – personal och ”dom” – patienter börjat att bli ett. Man jobbade nu sida-vid-sida i sitt slipande och sågande.

John tillbringade långa tider tillsammans med dessa patienter, sittande med dem, ibland i tystnad, ibland lyssnande på rappakalja. Han kom till sjukhuset om nätterna, han kunde gå längs de långa raderna av sängar, vara där, lägga en godis under nån kudde. Nån gång fann han en patient hopkrupen under sin säng, han kröp då in och la sig bredvid lika självklart som om han satt intill i korridoren. Det han såg genom sin “behandling” att trots av år av konventionell terapi och symptombehandling var de människor han mötte inte totalt uppslukade av sin sjukdom, där fanns alltid en liten kärna av ett friskt jag.

John såg att gruppaktiviteter var något som gav en ny mening åt patienterna och då också ökade deras kapacitet. Tidigt började hans tankar kretsa kring vikten av riktiga jobb som ett sätt att stärka självkänsla och livsförmåga. Han tog sig an jobb tillsammans med nån patient och säkrade själv för att jobbet blev gjort. Jobbet gav en ny mening till livet för den patienten, han hade fått ett mål med sin tillvaro och han var behövd.

John visste med sin erfarenhet från sjukhuset hur svårt det kan vara för människor med psykisk ohälsa att bara prata, föra ett samtal. Återigen rör sig hans tankar kring det läkande att arbeta tillsammans, att utföra ett jobb sida vid sida. Kanske kommer orden – kanske inte, oavsett vilket blir upplevelsen av delaktighet och verklighet densamma.

1955 kom John Beard till det Fountain House i New York som 1948 hade startats av det nu smått sönderfallande sällskapet WANA (We Are Not Alone). Då han tillträdde där som klubbhuschef började han med att anställa personal för att jobba just sida-vid-sida med medlemmarna – som jämlikar. På ett liknande sätt, eller mer som en utveckling av något som startat med en snickarbänk på en “hopplös” psykavdelning.

När han först kom till Fountain House fanns där ingen dagverksamhet utan man hade bara riktat in sig på olika kvällsaktiviteter. Han tyckte det var synd, dels för att huset stod oanvänt hela dagarna dels för att medlemmarna heller inte hade något att göra under dagens alla timmar. Snart bestämde de tillsammans att öppna dörrarna även dagtid. Med tiden växte då fram olika naturliga arbetsuppgifter, som att fixa nåt att äta vid lunch t ex. Sen var det ju bra om nån städade efteråt, kanske t o m svabbade golvet. Nån behövde se över att hyran blev betald,  svara i telefon när de ändå fanns i huset. Ja, det ena ledde till det andra. Till slut hade det växt till en hel dags göra att sköta bara det dagliga jobbet för att vara där tillsammans.

Återigen kommer hans övertygelse om att utföra verkliga arbetsuppgifter är oerhört stärkande för en växande självkänsla. Det är nu också en att fontänhusrörelsen grundstenar. En annan av Fountain House´s grundtankar är att: ”vi” – personal och ”dom” – medlemmar jobbar sida-vid-sida – som de jämlikar man är. En tredje sak är att varje medlem är, och känner sig, behövd, vilket är ett primitivt mänskligt behov. Om inte alla hjälptes åt får man ingen lunch den dagen osv. Personalgruppen var medvetet så liten att de inte själva kunde sköta den dagliga ruljangsen – alla behöver varandra.

Så småningom, under det ständiga växandet av gruppen, uppstod ett allt större behov av reach-out, dvs nå de medlemmar som börjat dra sig tillbaka in i något som kanske skulle bli en alltmer omfattande isolering. En av den tidiga gruppens uppdrag var att just jobba för att bryta personlig isolering.

Allt detta som man arbetade och kämpade för under tiden från 40-talet och framåt finns kvar i fontänhuserörelsen idag. Som hörnstenar, näst intill.

Idag finns ca 430 fontänhus i över 30 olika länder, i Sverige 10-11 stycken. Fountain House Stockholm är ett av dem. Fountain Stockholm öppnade 1980 som det första fontänhuset i världen utanför USA:s gränser.

Om man verkligen försöker hårddra våra arbetsmål på Fountain House Stockholm idag kan man säga att de är två:

  1. att nå ut till patienter, fd patienter, andra drabbade av psykisk ohälsa för att säga att de är mer än välkomna till vår gemenskap
  2. att nå ut till allmänheten för att visa att vi finns mitt ibland oss alla, i din granne, i din dotter, i din arbetskamrat mm. Med detta budskap hoppas vi kunna avliva stigmatiseringen av psykisk ohälsa.


På ett förunderligt sätt har den dubbelriktade tanken med WANA överlevt tider och kontinenters framfart och är i högsta grad brännande aktuell här idag på Fountain House Stockholm.

En plats där Du alltid är välkommen
Ett meningsfullt arbete
En meningsfull gemenskap
En plats att alltid återvända till


Ett hus där VI och NI blir en gemenskap.

Läs mer om Fountain House Stockholm och Fountain House i världen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


sju − = 5