Bakgrunden

Det är nyårsafton 1989 och jag kliver ut på trappan till Härnösand Domkyrka. Jag är 26 år, jag har precis blivit prästvigd. Jag börjar det nya decenniet som prästen i den lilla församlingen i hjärtat av det vackra Jämtland. Jag känner ingen men blir snart klar över att alla tycks känna mig, eller åtminstone känna till mig. Det är en av de saker jag sett fram emot i detta att vara präst på landet – bli bekräftad, sedd och tagen på allvar.

Jag flyttar från en liten etta mitt i studentstaden Uppsala till en prästgård med sju rum och kök utanför Östersund. Jag flyttar till ett landskap, en landsända där jag inte känner någon. Jag känner mig så ensam.

Redan under gymnasietiden hade jag upptäckt att ensamheten och jag inte var så goda vänner, samtidigt fann jag sockret som en trogen ångestdämpare. Det vill säga – godis dämpar ångest för ett tag, ungefär så lång tid det tog mig att dels må illa, dels inse att allt detta socker ger mig en alltmer svällande kropp. Så var jag inne i en evig spiral med mer socker för att dämpa ångesten över tidigare sockerintag. Sen fortsätter det bara – jag mår dåligt för att jag är tjock, jag äter för att jag mår dåligt och jag blir ännu tjockare, därför äter jag ännu mer… och så vidare i all oändlighet.

Efter några år som präst får jag möjlighet att komma till ett behandlingshem, eller snarare en slags bantningskurs. Jag skulle vara där i åtta veckor men redan efter fyra kraschade jag. Här blev jag fråntagen min trogna ångestmedicin. Det fick naturligtvis förödande konsekvenser. Allt brakade, med buller och brak. Destruktiviteten sökte sig andra vägar, inte lika ”ofarliga” som godis i det allmännas ögon. Tankar om att skada mig blev allt starkare.

Här började självmordstankarna bygga bo i min hjärna. Eller det är egentligen inte riktigt sant, jag har egentligen aldrig riktigt velat dö, då skulle jag varit död för länge sedan. Jag ville bara försvinna – ta time-out från livet, upplösas i atomer, dunsta, ja vad som helst än denna fruktansvärda smärta som ångesten ger.

”Självmordstankarna” för mig blev i stället alltmer stegrande självdestruktivitet. Det började med lite slående i dörrkarmar, i någon slags tro och förhoppning att jag skulle kunna slå av dem. Sen när det inte gick började så smått titta lite åt värktabletterna jag hade tillgång till. Under årens gång har jag utvecklat en känsla för hur mycket jag kan ta och i vilket sammanhang, d.v.s. där det fanns hjälp på något sätt inom räckhåll. Men vid den här tidpunkten var jag fullständig novis och jag var förfärligt rädd att jag skulle på allvar skada mig på allvar – jag såg fortfarande en annan sida på berget. Frågan var bara hur jag skulle ta mig över med så lite bestående skador som möjligt.

Resultatet då blev i alla fall att jag blev skickad till och inskriven på min första psykiatriska slutenvårdsavdelning.

Jag var livrädd men, samtidigt – var det inte det här jag velat länge? Få skrika ut allt det jag har inom mig. Utan hänsyn och kontroll att fullständigt släppa taget – slippa kämpa för att hålla huvudet över vattenytan, där finns det andra som gör det åt mig, det vill säga ser till att jag inte skadar mig eller dödar mig. En isolerad värld och tillvaro bortanför duktighetskrav från ett känslolåst hem.

Känslan som sätter sig i min mage när dörren slår igen bakom mig när jag kommer in på avdelningen är så speciell. Plötsligt inser jag att den där dörren kan jag inte öppna, den är låst – jag är inlåst. Jag är inlagd på psykiatrisk klinik.

Det tog inte ens ett dygn förrän jag lärt mig att skära mig. Jag lär mig av en annan patient. Jag ser hur personalen ser och tar henne på allvar då hon skär sig – jag tar efter!

Hade bara orden funnits där i min mun hade jag kanske inte behövt självskadandet, kanske jag då kunnat kommunicera på ett mer begripligt och allmänt accepterat sätt. Men då orden fattades mig var jag tvungen att på annat sätt desperat försöka förmedla kaoset och smärtan som fyllde mitt inre.

Det började som en tuff uppförsbacke upp till toppen och sen ner till det vanliga livet som präst i min lilla församling. Problemet var bara att jag aldrig tycktes kunna komma över bergstoppen tillbaka till mitt gamla liv. Istället utvecklades den snälla lilla bergstoppen till en hal och omöjlig bergsvägg som stod rakt framför näsan på mig. Det fanns inget slut, det fanns ingen topp, det fanns ingen annan sida – inte som jag kunde föreställa mig i alla fall.

Jag har många gånger försökt beskriva förtvivlan och därpå uppgivenheten att stå inför denna bergvägg och den ångest detta väcker. Jag har känt det som att jag stått mitt i ett ganska litet rum utan fönster och utan dörr. Väggarna är helt svarta. Jag vänder mig från vägg till vägg till vägg – ingenstans ser jag någon väg ut ur det här instängda mörkret – detta är ångest för mig!

Det är i sådana situationer känslan av att verkligen vilja upplösas i atomer infinner sig, jag får panik, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är där rakbladen har kommit in för mig, eller det självdestruktiva på något sätt. Det finns miljoner olika sätt att plåga sig, även inne på en låst psykavdelning. Jag kan idag inte säga att detta är någon bra lösning – på någonting egentligen. Men just då såg jag ingen annan väg. Kanske det också hade något att göra med min oförmåga att känna och uttrycka vad jag kände.

Jag kan idag, 20 år senare inte se exakt hur många år jag var inlagd men jag vet att de första 12 åren var jag till största delen inlagd på avdelning. Totalt handlar det väl om ett tiotal olika, mesta tider har det handlat om akut- och korttidsavdelningar. Att ligga inne längre tider på en akutavdelning är rätt stressigt, nya patienter kommer och går hela tiden – bara jag blir kvar. Under de första åren levde jag under ständig skräck att de skulle skicka hem mig, innan jag var klar för det. Jag visste att ensamheten och känslan av övergivenhet skulle svälja mig i ett stycke.

Jag litade inte på att de skulle förstå att jag var långt ifrån redo att kliva upp och fortsätta ett liv som det varit innan. För mig fanns det varken ett ”innan” eller ett ”efter” – jag var bara i ett svart hål men ingen utsikt alls.

Jag hade en strategi för att de inte skulle skicka hem mig. Under de första åren lät jag inte en dag passera utan någon form av utspel eller självskada. Det låter kanske som ett spel men det var det inte, det enda jag gjorde var att släppa på locket och låta den tryckande vulkanen brisera. Jag skrek och slog ut allt jag lagrat på mig under så många år.

Efter några år på allmänpsykavdelningar tröttnade de och öppnade dörren in till rättspsyk för mig – och stängde den igen bakom mig. De sa att det var just det där med dörren som gjorde att jag hamnade där – ”den dörren var åtminstone låst” men jag tror att de också var allmänt trötta på och kanske lite uppgivna inför mitt envisa självskadande.

Jag fattade nog aldrig då det dramat talet om ”stackars självskadande tjejer” som hamnar bland brottslingar på rättspsyk. För mig var de fyra åren förhållandevis lugna. Den ständiga strömmen av nya patienter upphörde och den omedelbara utskrivningsmaran hängde inte lika hotande över mig längre.

Åren efter utskrivning år 2000 har följts av lite studieförsök, lite jobbförsök, lite sockerberoendebehandlingshem, lite mer sjukhus… Efter fem år landar jag på ett behandlingshem för personer med borderlineproblematik och där man jobbade med såväl KBT (Kognitiv Beteendeterapi) som DBT (Dialektisk Beteendeterapi). Äntligen fick jag chansen att landa och lära mig strategier, färdigheter för att hitta en hållbar väg upp och tillbaka till livet igen.

Det gick riktigt bra på det hemmet. Idag kan jag säga att 12 år efter mitt insjuknande började min nyorientering att ta form. Det jobb jag gjorde under de två åren jag var där är den grund jag idag står på i mitt nygamla liv idag. De färdigheter jag lärde mig genom DBT hjälpte mig att utkristallisera mina livsstrategier som hela min vardag kretsar kring idag.

Men det var inte bara terapin som gjorde det. Jag jobbade också själv stenhårt med att vara min egen deckare. Jag bokförde, registrerade och diagnostiserade mina humörsvängningar. Jag skrev ner i tabeller och diagram när de kom, varför de kom och hur jag tog mig vidare genom dem. Dessa tabeller är en stor del bakgrunden till att jag är där jag är idag.

All sjukhusvård tog inte tvärt slut där med behandlingshemmet. Jag har varit åter inom de låsta dörrarna många gånger även efter de där åren. Men jag stannar inte där. Jag kommer ut igen.

Idag är jag inte längre rädd för ensamheten. Idag är jag tacksam för den. Jag trivs i mitt eget sällskap. Detta gör mig inte till en asocial person, tvärtom ser jag mig som väldigt social men jag är inte längre rädd för att vara ensam. Jag har lärt mig att uppskatta mig själv såväl som livet, mitt liv.

Jag är inte bara ensamstående – jag är enastående!

En tanke på “Bakgrunden

  1. Erika H

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter här på din blogg. Mycket intressant och berörande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


5 × nio =