Jag önskar att någon hade ställt den frågan till mig under de 20 år jag harvade runt inom den psykiatriska slutenvården.
Allt de såg var den stora fina prästgården jag bodde i, det fina och meningsfulla jobbet jag hade. Vad hade jag att må dåligt över?
Tja, kanske att jag ensam skramlade runt på 200kvm, eller mer, eller att det viktiga jobbet inte var det rätta för mig. Att det istället för att ge mig mening och tillfredsställelse skorrade falskt i mitt inre.
Var mitt självskadande i själva verket en protest mot ett liv som inte var bra för mig?
Kanske att det t om är så att min psykiska ohälsa i själva verket är en sund reaktion mot ett osunt liv!? Hm, tål att funderas på. Det ska jag göra här.
I bakgrunden ligger en tid som präst i Norrland. Men det blev inte mer än sammanlagt 4-5 år då jag blev sjuk efter några år.
Istället följde två decennier inom den svenska psykiatrin. Till största del inlåst på olika slutna avdelningar, såväl allmänpsykiatriska som rättspsykiatriska. Såväl behandlingshem som öppenvård. Min diagnos skiftade lika ofta som jag bytte läkare, det växlade främst mellan Emotionellt Instabil Personlighetsstörning (Borderline) och Bipolär sjukdom. Genomgående för de två diagnoserna var ett starkt självdestruktivt beteende. Vartefter åren gick så såg min prognos inte så lovande ut. Ändå tog jag mig igenom.
Idag är jag ute på andra sidan. Jag lever ett liv i god harmoni, med ett välfyllt socialt liv i paradisisk miljö. Min livlina idag är djuren omkring mig, skogen runt knuten och ett aktivt liv.
Mina föreläsningar kommer att kretsa kring vad som legat bakom min psykiska ohälsa och hur jag hittar stigen upp igen.
