Nyårstankar

Tänk så mycket som kan hända under ett år. För ett år sen hade jag nyligen tagit mig ut från sjukhuset. Jag var vilsen i livet. Jag visste inte vart jag var på väg, jag visste bara var jag kommit ifrån. Och jag ville inte tillbaka.

Under ett års tid känner jag det som att jag mer legat med örat mot backen för att höra vart jag ska vända mina steg. Ibland har lyssnandet och sökandet varit mer påtagligt än andra tider. Den här hösten har varit extrem.

För ett år sen klev jag första gången in på hunddagis och möttes av all världens positiva energier flödande över mig. Jag tror att hundarna gav mig exakt det jag behövde just då. Livspåfyllning. Jag hade gjort ett bra val.

Det ena ledde till det andra. Jag gick från ett dagis till ett annat, från hundar till hästar och så lite blandat. Jag var dagmatte åt fantastisk mopsfröken några månader och vips fick jag en ny vän i min lista.

Midsommar firade jag i Grisslehamn hos goda vänner. Med mig i bilen dit hade jag mopsen Alice. Hon var hos mig en vecka då matte hade annat. Bilen var för övrigt ett lyckokast jag utsatte mig för några månader tidigare. Vilken frihet – och vilken friskhetskänsla som den ger mig.

Veckan med Alice väckte en akut hundlängtan i mig, längtan efter en egen hund. Så började sökandet efter en livskompis. Först bestämma vilken ras. Via brun labrador till labradoodle hamnade jag till slut i pudel, storpudel. En röd. Under den här resan som i tankar och funderingar tog några veckor upptäckte jag ett framtidsyrke att lägga till mina sysselsättningar. Jag skulle utbilda min hund till terapihund. Drömmen är att få jobba mot psykiatrin med hunden. Jag kan bara vittna själv vad hundar gjort med mitt välbefinnande under några månader.

I augusti hittade jag hunden jag ville ha, sen var det sju långa veckors väntan på att han skulle växa upp. Mitten av september hämtade jag honom. Tillsammans med en vän som med sin familj fungerar som extrafamilj åt Ross. Perfekt arrangemang. Det visar sig snart att jag fått en riktig guldklimp. Hur går det med uppfostran, frågar folk. Han fostrar sig själv kan jag ärligt svara. Jag har aldrig mött en så lätt och följsam hund förut. All min oro för brist på tålamod, eländig träning av rumsrenhet, inte kunna lämna honom ensam och mycket annat visade sig vara helt i onödan. Jag har fått den hund jag behöver och klarar av helt enkelt.

Nu var vi plötsligt en människa, två katter och en hund på 30kvm åtta trappor upp mitt i stan. Det blev trångt. Samtidigt börjar jag ledsna på stadslivet. Jag inser återigen att jag är mer landsortsbo än storstadsbo. Men bostadsmarknaden i Stockholm är hysterisk så att få till en snabb lösning på det här problemet visade sig omöjligt. Ofta går det väldigt kort tid mellan beslut och handling för mig. Men i just det här fallet var jag maktlös. Det har tagit tid och det har varit en jobbig process. Det har varit så många variabler att väga in.

I princip har jag varit fri att flytta vart jag vill i hela landet, hela världen, samtidigt har vissa saker, personer, gjort att jag velat vara kvar i Stockholmstrakten. Men också Stockholm är stort. Ska jag bo söder, öster, väster eller norr om stan? Att tänka på är rusningstrafik, trängselavgifter och bilköer om jag tänker mig att dagligen transportera mig genom stan. Jag har vänner söder om stan, jag har extrafamilj åt Ross mitt i stan, jag har hunddagissysselsättning norr om stan. Örat platt mot backen. Vad är meningen? Vad ska jag göra? Vad KAN jag göra? Jag insåg snart att valen var skrämmande få. Mina pengar räckte inte till mina drömmar, inte efter en dags budgivning i alla fall. Jag gick från Hemnets lägenheter runt hela Stockholms län till Blockets uthyresannonser. Periodvis var jag inne på att bosätta mig på en gård långt bort Rönneshytta bara för att hitta något.

Plötsligt en dag hade jag två lägenhetserbjudanden. En tvåa i Märsta och en tvåa i Nynäshamn, båda nyproduktion, båda utan budgivning, fast pris. Jag bestämde mig för Nynäs. En rätt liten tvåa men ändå 20kvm större än min etta i stan. Jag skulle få komma hem igen, till känd miljö och trogna vänner. Det kändes bra, tryggt. Det kändes också bra att det var ett halvårs väntan innan inflyttning. Jag skulle få gott om tid att avsluta och förbereda för ny tillvaro.

Men så blev det inte.

Nu är det nyårsafton. Jag sitter i mitt hus på landet ett par mil norr om stan. 4 km från hunddagis.

Det är mörkt ute, himlen lyser upp ibland vid olika raketavfyrningar. Men mest ser jag ljuslyktorna i de breda fönsternischerna, skuggorna som spelar mellan takets tjocka bjälkar. Jag har ägnat dagen åt att på egen hand flytta hit de viktigaste tingen, visade sig vara en hel del, för nu vill jag inte vänta längre. Det har varit lång beslutssträcka för det här huset, äntligen är jag framme. Och jag tror att jag satsat rätt.

Jag har tackat nej till lägenheten i Nynäs och istället arrenderar jag ett hus på landet med tillhörande stall. Det har varit ett stort språng att våga. Men utan att våga är det väldigt svårt att vinna. Här har jag mycket att vinna. Här har jag plats att växa och utvecklas åt alla möjliga håll. Det bara måste gå, det ska gå, det kommer att funka.

Jag har kommit hem. Tack 2015. Välkommen 2016.

Märkta på:,

3 thoughts on “Nyårstankar

  1. Marketta Claesson

    Gott Nytt År 2016
    Hoppas allt gott till dig och dina lurviga sambon. Skall bli spännande att få se hur ni har det. Puss på nosen och bamsekram till dig från oss i Sandhamn, Nynäshamn.

  2. JiO Wågström

    Blir varm och glad över att du till slut funnit en plats för ditt nya liv med alla djur och att du kunnat ta ett beslut som förhoppningsvis leder till en avslappnad men positiv framtid.

  3. Eva Westerling

    Jag känner mig säker på att dina beslut under år 2015 kommer att leda till ett bra 2016!!
    Du kommer att vinna – på många sätt!
    /Eva

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio + = 12