Ny aptit på livet

Jag hade ett datum bestämt. En dag jag inte skulle överleva. Jag hade beslutat att ta livet av mig till Lucia 2014. Jag orkade inte kämpa längre. Jag var trött på ensamhet och eviga uppförsbackar i livet.

Nu blev det inte så, det kom saker emellan. Det kom en sjuksköterska och en ny dator emellan. Hoppet om liv är mäktiga saker som kan välta omkull de mest bestämda beslut. Jag insåg att jag behövde hjälp, vård. Det är inte normalt att bestämma tid för självmord. Jag sökte upp min psykvård och sa som det var.

De trodde mig inte. När jag den 24 november kommer till slutenvården och berättar för läkaren att jag tänker gå hem och ta mitt liv, att jag inte orkar längre, att jag samlat tabletter ett tag nu… så säger han: Jaha, gå du. Jag upprepar igen, jag tänker ta mitt liv. Jag vill inte leva längre, allt känns så hopplöst. Jag har tabletter hemma som jag förhoppningsvis dör av. Ja, säger han, du är fri att gå när du vill.

Jag förstår ingenting. Eller är det han som inte förstår någonting. Jag vet inte. Jag vet bara att det blir fullständigt kaos inne i mig. Jag blir inte tagen på allvar den gången jag verkligen bestämt mig och är redo att avsluta. Han tror mig inte. Eller så tycker han att världen verkligen skulle vara en bättre plats utan mig. Jag vet inte. Han går. Kvar sitter sjuksköterskan, hon samlar upp mina tårar i en hink. Hon bönar mig om att inte gå, hon ber mig att stanna, en stund i taget. Bara en liten stund. Jag gör som hon ber om. Jag stannar, en stund.

Efter någon timme har jag slut på tårar, skrik och panik. Jag har pratat med sjuksköterska och skötare. Jag ska ta mig en bit till. Jag vet inte hur långt, men en liten bit. En ny dator ska bli min. Det ska bli mitt mål för idag.

Efter någon timme lämnar jag sjukhuset, inte för att ta livet av mig, utan för att köpa en ny dator och telefon. Mitt liv vänder, bara så där, just då. Och jag har ingen aning om för hur länge. Jag anstränger mig för att inte tänka, känna eller reflektera. Jag är, punkt slut. Det går en bit i taget.

Det är nu en månad sen. Jag lever fortfarande. Inte tack vare en icke-lyssnande doktor, kanske tack vare bedjande sjuksköterska. Kanske tack vare ovanligt envist livshopp. Jag fortsätter att inte tänka så mycket. Jag anstränger mig att leva i nuet. Jag vill aldrig tillbaka till den slutenvård och den läkare som inte lyssnar och tar mitt livs viktigaste beslut på allvar. Jag vägrar den matte som talar om sannolikheter då detta varit min vardag i 21 år.

Jag blundar för historien, jag blundar för framtiden och jag IVO-anmäler en läkare som tycker att det är ok att patienten går hem och tar livet av sig.

2 thoughts on “Ny aptit på livet

  1. Monica Walker

    Vården är helt galen, vad var det för puckoläkare du mötte ?? Definitivt en som borde lämna tillbaka sin legitimation om jag får bestämma!
    Jag är glad att du köpte en ny dator, att du utmanar livet på andra vis.
    Vägen framåt går sakta, ibland tre steg bakåt, men framåt går det <3

    stor kram Monica

  2. Tillbaka

    Känns som ett klassiskt förhållningssätt vissa läkare har, att dem inte tror att någon som är ärlig och säger att dem vill ta sitt liv, verkligen gör det. Men gång på gång kommer forskning som säger det motsatta, att man ska ta alla uttalade självmordshot och planer på allvar. Att människor som uttalar att dem inte längre vill leva behöver hjälp. Jag avskyr den nonchalans och det test vissa läkare, så som denna gör. Det är ett liv dem leker med genom att göra så.. ett liv som är minst lika viktigt som alla andras!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio − = 2