Fängslande sömn

I hela mitt liv har jag älskat kvällarna. Inte för fest å glam utan för att jag då får gå och lägga mig. Kan tyckas som en konstig längtan men jag har alltid haft lätt för att somna och just det där ögonblicket då John Blund tar en med på en tur tycker jag är så skön.

När jag har haft mina svåra år har de här stunderna varit än viktigare – att få slippa kämpa ett tag. Att bara få släppa och drömma iväg ett antal timmar. Under större delen av min sjukdomstid har heller inte sömnen svikit mig, det har varit trögare vissa perioder men inte oöverstigligt.

Konsten att somna snabbt har alltid funnits med mig. Om jag inte somnat inom en kvart har jag sömnproblem, vilket jag alltså sällan har. Det händer ibland att jag har svårt att varva ner och slappna av så att jag kan sova. Under perioder hjälper jag sömnen på traven med sömnmedicin, men helst vill jag slippa. Men jag blir rädd om jag inte somnar med en gång och tar därför ibland medicin bara av den anledningen.

Men det bästa hjälpmedlet har jag fått genom kedjetäcket. Det är ett täcke som väger ca 8 kg och formar sig precis runt min kropp. Man kan kanske säga att förutom tyngden är det närmaste jag idag kommer att ligga sked med någon. Det är skönt att känna täcket sluta tätt intill min kropp. Tyngden pressar oro och ångest ur kroppen och lugnet andas in istället. Det tar sällan lång stund sen jag lagt på det täcket innan jobbiga och påstridiga tankar ger vika och ett sövande lugn infinner sig.

Till vardags använder jag inte kedjetäcket och kanske är det bra. Det finns nu att ta till då jag känner mig rastlös och har svårt att varva ner inför natten.

Till vardags välkomnar jag John Blund med öppna armar och somnar gott efter en kort stunds kontemplation över dagen.

Märkta på:,,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


8 + = femton