Vargen kommer

En dag berättar jag för min vårdkontakt att jag är rädd. Jag är rädd att jag ska råka ta livet av mig. Av misstag alltså, för jag vill ju inte dö. Dö dö, på riktigt. Det är bara livet just nu som är så ohanterligt jobbigt. Jag vill ta en timeout och komma igen senare nån gång. Men nu är jag rädd att jag ska skada mig för mycket i min desperation efter själslindring. Jag får till svar att jag nog bör läggas in ett tag. Jag vill inte, samtidigt som jag vill i någon avlägsen del av kroppen. Resultatet visar sig snart i ett tvångsomhändertagande. Jag befinner mig på sjukhus igen, under tvångsvård. Jag kan andas igen, om än lite ansträngt. Någon annan tar över ansvaret för mitt liv ett tag. Jag får min vilopaus. Samla krafter att orka ett tag till. Livet är en strid.

Så här har det varit så många gånger, i 21 år närmare bestämt. Samma mönster, varje gång. Det kan tyckas konstigt eller onödigt eller nåt annat. Men det är så det fungerat och jag har funnit en vila i att det varit på det här sättet. Jag har vetat vad som gällt. Jag har vetat vart jag ska vända mig när livet går in på överkurs.

Nu gäller annat.

Jag säger till läkaren att jag vill ta livet av mig. Jag har planlagt och bunkrat upp medel för en överdos. Jag vet exakt vad jag ska göra och jag är egentligen inte rädd för att dö. Det känns bara skönt, som en befrielse. Det jobbiga är alla förlorade hopp och omgivningens brist på stöd i mitt beslut. Men jag kan känna ett kallt lugn över mitt beslut. Det skrämmer mina närmaste, de har aldrig sett en sån destruktiv beslutsamhet förut. Det är sant för jag har aldrig känt så här förut. Jag har aldrig längtat efter att få lämna allt så starkt förr.

Det visar sig att det inte bara är min inställning som ändrat sig, också läkaren har ändrat approach. Jaha, säger han, du kan gå hem nu om du vill. Jag blir vilse! Och ledsen, och frustrerad, och förtvivlad, och… Jag kan inte förstå vad som hänt. Vad är det jag säger nu som är mindre värt att ta på allvar än vad jag sagt förut? Nu när allvaret i det jag säger är så fundamentalt mycket större?!

Har jag varnat om vargen så många gånger att nu när den väl kommer ingen tror mig? Finns det något sätt att få dem förstå faran innan vargen faktiskt ätit upp mig? Jag jobbar på frågan.

Märkta på:,

En tanke på “Vargen kommer

  1. anne skåner

    Eftersom du ändå kan reflektera o prata om det, har du ett försprång från tankarna. Kanske är det som måste hanteras. Du ska leva vidare, du behovs, du är viktig. Du är viktig för dig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


× 3 = femton