Livet versus döden: 1-0

Helt plötsligt är beslutet där bara. Jag vill inte leva längre. Nu är det nog. Vilken lättnad jag kände i just det beslutet. Så många saker blev lätta. Som att få ihop vettig mat till exempel, nu spelar det ingen roll längre. Jag kan leva på hamburgare resten av mitt liv om jag vill. Det handlar ändå bara om några veckor. Skönt! Likaså träningen. Så befriande att inte längre behöva plåga mig med ”oändligtristessgympass”, det har ingen betydelse, jag ska inte leva så länge till i alla fall.

Sen var det här med att bli gammal, hamna på hem med ständiga köttbullar, potatis, brunsås och lingon i kombo med utled personal. Ha, jag kommer inte dit, för jag har valt bort livet innan det blivit aktuellt. Närmare bestämt inom en månad är mitt liv över enligt min egen liv – och dödsplan.

Det var bara lite grejer kvar att fixa först. En hel drös med föreläsningar närmare bestämt. Jag känner mycket starkt att jag inte vill lämna walkover i det sammanhanget. Jag vill inte ställa in för att jag tagit mitt liv. Det känns inte rätt helt enkelt. Jag vill gärna bidra till en positiv inställning till återhämtning från psykisk ohälsa, även om det just nu inte gäller min egen hälsa.

Jag vill inte heller att mina nära en dag bara ska nås av beskedet att jag har tagit livet av mig. Jag vill inte väcka drösvis av skuld och självanklagelser efter min hastiga bortgång. Jag vill berätta för dem innan, gärna få dem med på tåget. Jag vill få dem att förstå att det här är vad jag vill, här och nu. Respekt.

Det gick sådär. Jag vet inte om jag direkt väntat medhåll i mina planer, det var i alla fall inte det jag fick. Istället väckte mitt beslut förfäran, rädsla, sorg, ilska och många uppriktiga försök till empati. Jag diskuterade i timmar med mina vänner kring temat rätten till mitt eget liv. Det är mitt liv, eh!? Då borde väl jag få bestämma om jag vill tacka nej vid en viss tidpunkt. Nej, det tyckte de inte. Jag må ha rätt till mitt eget liv men mitt liv är också en del i andras liv och de bitarna har jag ingen som helst rätt till. Ok, krångligt blev det. Inte så enkelt och självklart som jag velat se det.

Nåväl, jag hade några veckor på mig, och många föreläsningar. Jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna genomföra livet varken före eller efter mina uppdrag. Jag visste bara att jag måste igenom på något sätt. Min vanliga strategi när livet kraschar i den här riktningen är att söka mig till vården. Där brukar jag få komma in och buklanda ett tag. Men nu funkade inte den metoden då jag samtidigt skulle genomföra mina föreläsningar. Om jag la in mig på sjukhuset visste jag att jag skulle sjunka lägre än möjlighetsnivån för genomförande av ett föreläsningsuppdrag. Så jag fortsatte framåt på egen hand. Andades lätt, blundade för själens dunkande och bara satte ena foten framför den andra. Ett steg i taget, en liten bit framåt.

Jag häpnar över att det faktiskt gick. Jag klarade det. Jag fixade alla föreläsningar, jag avbokade inga uppdrag. Jag gjorde allt som jag föresatt mig att göra. Och jag tror ingen utom de närmaste visste vad som hände inom mig mellan mina tal och fina ord. Jag visste, det fick räcka med det.

Efter sista uppdraget var det förberett för sjukhus åt mig. Jag skulle lägga in mig för att se om jag kunde komma på fötter igen. De runt omkring mig talade om antidepressiv medicin som jag inte haft på min lista sen i somras. De menade att den skulle göra under för mig nu, få min dumma plan att dumpa utan mig. Ok, jag var villig att ge det en chans. Jag hade ändå min plan så vad hade jag att förlora. Det störde mig oerhört att omgivningen var så emot min självmordsplan. Jag vill verkligen inte göra någon ledsen. Jag har svårt med beslut, om jag ska ta röd eller grön mjölk, detta beslut kändes långt utöver mjölkstatus. Det var tufft.

Jag har aldrig under mina dryga tjugo år inom psykisfären känt mig så övertygad om att jag vill dö, verkligen dö, dö som nu. Snacka då om frustrerande då läkarna inte tog mig på allvar. Någon menade att jag var ”borderlinepatient” som sådan är jag inte nedstämd bara… Eller jag har legat mycket på sjukhus, kunde hon utläsa ur journalen och det är ju verkligen inte bra för borderline att vara på sjukhus. Vi måste verkligen hitta en annan modell för mig. Ok, skriker mitt inre, men inte NUUUU! Jag vill bara dö, mina anhöriga vill inte att jag ska dö, jag behöver hjälp nuuuu. Till slut enas vi och jag läggs in som (ovillig) frivillig patient på psyket. Det tar väl någon timme till denna ovilliga blir patient under tvångsvård och den viktiga frivilliga vården går upp i det vanliga. Jag har under de senaste 10 åren sällan vårdats under frivillighet utan allt som oftast varit tvångsvårdad.

Det har inte bara att göra med min inställning till hjälp eller inte. Det har mer med den följande vården att göra. Mina vårdtider kantas ofta av olika tvångsinslag som tvångsinjektioner, bältesläggningar och sånt. Inget av detta är förenligt med frivillig vård därför brukar det ändå sluta med tvångsvård för min del. Så också denna gång.

Jag tycker oftast att det här är rätt. Jag är verkligen inte mycket för den där frivilligheten då jag i de här lägena är helt tömd på all kraft och motivation till vård och liv. Jag orkar verkligen inte med att ta några ansvarsfulla beslut angående min hälsa. Inte minst denna gång var det sant. Jag ville ju bara dö, med acklamation från mina närmaste. Hur svårt skulle det kunna vara?!

Efter inskrivningssamtalet med läkaren och den sedvanliga checken av mina tillhörigheter, i jakt på saker att skada mig med, lämnades jag ensam på mitt rum. I nästa sekund hängde jag med lakanet runt halsen från elementet vid fönstret. De fann mig där. Och vips var frivilligvården tvångsvård och ensamheten utbytt mot ständigt sällskap. Jag hade inget att invända mot det egentligen. Jag känner att jag behöver få prata och reda ut vad som trasslat till sig i skallen på mig. Det är lättare när någon finns där hela tiden. Samtidigt vet jag att det inte ska vara ”bra” för mig med för stort fokus på mig i de här lägena. Jag vet egentligen inte vad det är som inte är bra. Bara att det är fult att vilja ha uppmärksamhet.

När läkarna efter någon dag kommer in på mitt rum och tillkännager att de ska ta bort det extra sällskapet samt att jag ska ha min dörr öppen i fortsättningen känns det som att jag ska spricka. Att vara ensam i rummet på psyket känns så avgrundsdjupt mycket värre än att vara ensam hemma med katterna. Ensamheten för mig stinker övergivenhet. Det är mer än jag klarar av. Jag får ett gigantiskt utbrott.

Jag kastar vattenflaskan mot läkaren, kastar mig ut ur rummet. Hinner inte så mycket längre förrän ett gäng vårdare har omringat mig och lagt mig ner på golvet. Jag skriker, gråter, jag hulkar, gråter och skriker. Besinningslöst. Det gör så ont. Samtidigt är det skönt på ett sätt då jag känner att gråten som bryter ut ur min strupe äntligen tagit sig fri, efter 45 år. Men jag förstår att inget av detta uppfattas av dem som ligger över mig där på golvet. Nästa sak jag hör är order om sprutor och jag känner dem i min bak. Jag uppfattar att det är en av mina hatinjektioner som återigen satts in, trots min uttryckliga önskan i krisplan att så inte ska ske. Det gör mig på inget sätt lugnare. Strax befinner jag mig i luften, de bär mig till bältessängen och börjar spänna fast mig. Jag fortsätter skrika och gråta, hulka, gråta och skrika. Det gör så ont, det är skönt att äntligen få släppa lös sorgen. Den oändliga svarta sorgen.

Jag har legat fastspänd i bälten så många gånger, och så många gånger har det gått bra. Det har varit ok, långtråkigt, obekvämt, men ok. Nu är det inte det. Jag tror det är skillnad om det är ilskan eller sorgen de spänner fast. Vreden och ilskan kan slita i bältena, dra, spänna och slita men inte sorgen. Sorgen vill bara krypa ihop, skydda magen. Rulla ihop sig som en liten skalbagge. Att spänna ut sorgen i en bältessäng är ett övergrepp som inte går att hantera för mig. Jag fick panik.

Jag försökte lugna mig, andas, ta djupa andetag. Jag visste att ju mer jag hetsade upp mig ju längre skulle jag bli liggande. Men det gick inte, det gick bara inte. Jag fick total panik. Jag höll på att krypa ur skinnet. Det var fruktansvärt. Jag försökte tala om det för vårdaren som var i min närhet. Som tur är fattade de hur det var fatt och jag slapp upp efter bara någon helvetes halv timme.

Nu var jag ensam. Övergiven i ett landskap som jag alltid haft sällskap i och ett jag absolut inte ville vara ensam i. Det fanns egentligen bara en sak att göra. Försöka komma hem. Två problem. Ett var sprutan jag fått som kommer att sabba närmaste veckan för mig. Den kommer om ett dygn göra att jag inte kan något annat än att sova. Och den kommer att få min kropp att kännas drogad upp till en vecka framöver. Det står i min krisplan att den inte ska användas men denne läkare vill inte läsa min plan, han vill agera efter eget huvud. Det andra problemet var att få honom att vilja ge mig permis.

Det senare var inte så svårt. Jag fick min permission och gick hem, drogad till fullo. Eller fullt ut blev det inte förrän dagen efter då jag var hemma och inte tog mig ur sängen på mest hela dagen. Varje ansträngning som att städa kattlådan eller fixa något enkelt att äta kändes som värsta maratonträning. Men jag gjorde det, jag tog mig igenom en dag i taget.

Idag på fjärde dagen efter sprutan (som bara ska sitta i tre dagar) var jag på yogan. Det var en pärs. Det kändes som jag skulle svimma flera gånger. Helt klart sitter medicinen i än.

Ändå, någonting har hänt. Mitt beslut att ta mitt liv har grumlats och är på väg att suddas ut. Det kan inte vara medicinen som redan efter tre dagar verkar. Det måste vara något annat. Kanske att vilan har gjort att energinivån i min depå stigit så många grader att hoppet går att mäta igen. Jag vet bara att livet känns annorlunda idag mot för någon vecka sedan.

Jag funderar över vad jag lärt mig av denna alldeles egna resa. Att saker och ting tar energi och kraft ifrån mig har jag vetat länge. Men det är något utöver vanlig kraftmätning som ligger i årstid, mörker och stundande ”lycko-jul”.

Hur hanterar jag nu den nya tidens försiktiga optimism? Jag fortsätter att ta det lugnt. Jag söker ivrigt efter sånt som kan ge mig mer energi. Sen vad det kan vara får visa sig. Jag kommer att börja leta bland mina prövade vänner och närstående. Jag kommer att ge mig på yogan igen, t om prova tristessgymmet igen. (Allvarligt något positivt borde det väl finnas i en aktivitet som är så vanlig för så många!) Jag ska fortsätta leta efter ett vardagssammanhang som känns friskt och stimulerande. Jag kommer också att ägna mig åt en del matlagning för att få ordning på maten igen. Köpa en frys så jag faktiskt kan laga mer mat och frysa in. Inte bli så begränsad av utrymme.

Jag hade bestämt att inte leva över Lucia. Nu får det beslutet kliva tillbaka för livet. Ett tag till. En liten bit i taget. Det är så mitt liv får levas.

3 thoughts on “Livet versus döden: 1-0

  1. Carita Flemmert

    Vad stark du är som vågar välja livet. Vet hur svårt det kan vara när allt är allt annat än ljust. Har själv bönat om att bli inlagd på Ankaret men var tvungen att gå med på tvångsinläggning bara för att bli utskriven igen efter tre dagar för att läkarna inte klarade av att läsa mina signaler rätt. Du är så stark och duktig! Kram.
    ps. kollar aldrig min e-post men finns på facebook som din vän. Ds

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ nio = 15