Jag vill inte se dig så ofta! Jag vill inte vara sjuk längre! Jag vill inte att du ska skriva ner och redovisa vad du tycker att jag säger!

Det räcker!

Varför ska det vara så svårt? Svårt att få psykiatrikern att förstå att jag inte vill träffa honom var 14:e dag. Han sa att han behövde träffa mig ofta så att han kan stoppa mina vidlyftiga planer. Men, sa jag, jag tycker inte att jag haft såna högflygande projekt på rätt länge. Skulle det vara så att de funnits där så har jag rätt bra lärt mig att själv notera dem och handskas med situationen på ett sätt som verkar för mitt bästa.

Varje gång jag tvingas gå in i ett väntrum, sitta där och vänta på att någon som ska ta hand om mig kommer och hämtar mig när min förbokade tid är inne står ordet ”patient” skrivet i eldskrift i min panna. Jag är trött på att sitta i väntrum, jag är trött på att ha bokade tider för att få prata, jag är trött på att bli omhändertagen som en patient. Det känns inte som äkta liv för mig längre.

Jag önskar att min läkare gratulerat mig till ett friskt och vågat steg framåt istället för att hävda sin egen vikt av sin psykiatriska fackkunskap i mitt liv. Jag är glad att jag kunde stå emot. Det är inte lätt för mig att stå emot en övermakt som bestämt över min tillvaro under så många år, nästan två decennier. Det är ett stort steg att säga ”nej tack” till doktorn och gå vidare. Jag klarade det.

Jag är fri att nu istället ta vara på MIN psykiatriska fackkunskap, en kunskap som jag fått ta till mig under många års studier – av mig själv. I min värld, här och nu, är det min kunskap som gäller.

Den stora skillnaden mellan hans och min kunskap är att jag utgår från mig, mina erfarenheter och känslor då han närmar sig mitt liv utifrån en fackmans vinkel. Den vinkeln gör mig väldigt lätt till ett objekt, för hans behandling och hans råd. Jag är och vill vara ett subjekt, ett aktivt verkande jag.

Jag är stolt över mig själv att jag kastat loss från den offentliga psykiatrin utan att för den skull kastat bort tamparna. Vid behov gör jag kanske ett strandhugg igen, men bara för kortare besök innan jag är redo att återigen ge mig iväg på mina nya livsvatten.

P.S. Medicinen har jag ingen tanke på att slänga överbord, den ingår som en viktig del i mina fyra ben: medicin, motion, mat och sömn. D.S.